Innan allt det här började, ångest, social fobi, blyghet... ja ni vet.. hela soppan. Innan allt började, den tiden då jag minns att jag senast var "normal". Det var när jag var 15, gick i nian.

Då var jag en helt annan person. Det helt underbara nu är att jag börjar bli den personen igen. Jag börjar bli mig själv igen. Den riktiga jag. För jag vet att det är den riktiga jag. Det är den bästa jag som jag kan bli. Jag har saknat den personen. Jag har känt mig så instängd och hjälplös och inte vetat hur jag skulle hitta tillbaka till mitt riktiga jag. Jag har varit så rädd...

Men nu.. det bubblar i kroppen och jag känner hur jag sakta blir MIG SJÄLV IGEN. Helt sjuk känsla :D

När jag var mitt i ångest träsket så kändes det som att det inte fanns något slut på helvetet. Jag skulle alltid vara rädd, blyg och det skulle bli så sjukt svårt att klara av att leva, jobba och komma någonstans.

Men det är över nu...

När jag gick i nian så kommer jag ihåg att jag var "clownen". Det var jag som bjöd på shower i korridoren så alla skrattade, det var jag som hävde ur mig sjuka saker och bjöd på mig själv. Jag var avslappnad när jag var i centrum of attention. Jag älskade debatter, muntliga presentationer. Jag ville få MVG i allt och var framåt som fan. Men samtidigt väldigt ödmjuk och hjälpsam mot mina vänner :)

Ja, den personen har jag saknat. För efter nian så blev jag en mussla. Jag ville inte synas höras. Jag var rädd för vad folk tyckte om mig. Jag ville aldrig göra fel. Jag sket i att försöka på grund av rädslan att misslyckas.

Jag höll mig i bakgrunden. Hade ingen egen åsikt. Bara höll med och lät mig hunsas med och folk utnyttjade mig för jag protesterade aldrig och gick med på vad som helst. Jag blev en väldigt användbar vän, nästan som en betjänt. Killar kunde såra mig om och om igen och jag bara tog slagen.

Men nu jävlar. Nu står jag upp för mig själv. Jag har en röst. Jag har en vilja. Jag har arbetat och tränat och jobbat på detta konstant i tre år och nu är jag mig själv igen. Så jävla skönt!

Jag kan göra saker för att jag vill, inte för att jag känner att jag borde.

Jag kan säga ifrån när jag vet att jag har rätt, och inte hålla med för att vara rädd för vad andra tycker om mig.

Jag kan planera saker som jag vill göra, i stället för att bara göra saker som andra vill göra

10 år sedan som jag kände mig såhär fri senast. Det var fan på tiden!

Du vill gärna veta långt i förväg om du ska åka bil. Gärna flera dagar innan. Du inbillar dig att om du får veta tidigt så kan du förbereda dig mentalt. Men sanningen är att det bara blir en längre tid av tortyr..

Kvällen innan är värst. Det gör ont i magen. Du försöker lägga upp en plan för morgondagen in i minsta detalj inför bilresan. Vilken tid ska du gå upp? Vad ska du äta till frukost? Vilken tid måste du vara klar så du hinner gå på toa? Ja, du måste ju bli klar lite tidigare ändå, tänk om du måste gå på toa två gånger?

När du har hittat en plan som verkar okej. Då repeterar du den i huvudet om och om igen. Du funderar ut allt i minsta detalj. 

Varför?

För att du försöker få kontroll på situationen. Ångesten har dig i sitt grepp och du tappar fotfästet! Du måste måste måste finna någon slags kontroll annars får du panik och allt kommer gå åt helvete!

Du blir stirrig, tyst, deprimerad och hela dagen, kvällen innan spenderar du på det här viset. Allt för att du ska sätta dig i en bil nästa dag.

På morgonen blir det värre. Då börjar du fega ur. Tänker och tänker och tänker, försöker hitta på anledningar till att skjuta fram bilresan, försöker hitta anledningar till att SKITA I ALLT. Du vill bara lägga dig i din trygga säng under täcket för det är den enda platsen i världen där du känner dig någorlunda trygg. När du går mot bilen så känns det som att du ska svimma. Nu, NU är det kört. Nu sätter du dig snart i bilen. Nu är det dags. Fy faaan. Varför måste jag göra detta?! Jag vill inteeeeee!!!

Känner du igen dig?

Det här var vardag för mig förut. Det var hemskt. Varje gång vi skulle åka och handla så var jag så jävla rädd. Jag brukade jämföra det med att jag skulle bli instängd i en bur med ett lejon, medan alla runtom mig försökte övertala mig om att lejonet inte var farligt. Så rädd var jag och gång på gång fick jag lov att låsa in mig med det där jävla lejonet och bara härda genom rädslan! :(

Men hur gjorde jag då? Hur vann jag över den där rädslan så pass att jag idag inte känner av den alls?

Det viktigaste som jag måste berätta är att, den kommer att försvinna. Du kommer inte att vara rädd för alltid, jag lovar! Om du vill bli frisk så kommer du att bli frisk! Det tar olika lång tid för alla. Men det kommer bli bättre!

Men få inte för bråttom. Du kommer att skrämma upp dig själv tillräckligt ändå. Skräm inte upp dig själv för mycket genom att åka iväg på världens jävla resa det första du gör!!

Ta det ett steg i taget och uppskatta varje litet framsteg.

Jag började med ICA på byn. Jag skulle ta mig till ICA helt enkelt. 5 minuters bilresa. Min sambo visste hur allt fungerade och varje gång fick jag veta i förväg när vi skulle åka. Jag fick ta tid på mig och gå på toa hur många gånger jag ville, hehe :) Efter ICA så åkte vi till Willys. Det var 1 timmes bilfärd. I början tog vi "skogsvägen" i stället för motorvägen. Min sambo intalade mig att vi kunde stanna NÄR SOM HELST.

 * Skitviktigt att du kan känna att du kan stanna när som helst. Ta omvägar om det krävs. Bara du känner att du kan stanna när som helst i början. Du kommer märka att så fort du känner dig trygg på så sätt så kommer du inte behöva stanna :)

Sedan var det dags för lite pushning. Min sambo struntade i att fråga mig först. Han körde motorvägen utan förvarning. Åh gud vad läskigt det var. Men jag ville inte krångla till det för min sambo och åkte motvilligt med. En gång när vi skulle åka på ICA så åkte min sambo förbi ICA och sa helt plötsligt: Vi ska till Tempo! 

GAAAH hahaha, det låter så kul så här efteråt men jag fick panik. AAAhhh tempo! Mitt huvud hade ju planerat till ICA. Tankarna for omkring och jag försökte så snabbt som möjligt planera om i huvudet min lilla rutt i minsta detalj. Men överraskningar behövs i bland. Då märker man att man klarar av mer än vad man tror :)

Sedan är det bara att träna träna träna på de affärer som du har bestämt dig för. Om och om igen. Ibland känns det hopplöst. Du har åkt till samma jävla affär hundra gånger och det är fortfarande läskigt. Men ge det tid.

För det låter kanske konstigt, men över en natt så kommer rädslan att försvinna! Poff som om den aldrig funnits där, som om du drömt att du var så rädd och nu är det borta :)

Sedan kommer vi till nästa utmaning, långresor! Huuuh! ;)

Där måste du ta till lite knep. Det går inte längre att bara djupandas utan nu snackar vi kanske timmar av rädsla och du kanske inte bara kan vända och åka hem hur lätt som helst.

Ett knep är att fläta en fingerfläta. Låter kanske löjligt men det hjälper hur bra som helst! Varför just en fingerfläta är för att den är enkel att göra (du behöver ju inte vara en mästervirkare och virka värsta duken haha)

Googla hur man gör, köp hem en bit garn och sen är du redo för din utmaning! Att hålla händerna sysselsatta, att hålla blicken fokuserad. Tiden bara rinner iväg och det är jätteskönt att ha något att göra den där första tiden i bilen då magen slår volter och hjärtat dunkar på!

Ett annat knep är att packa med en liten säkerhetsväska. Den kan innehålla vad som helst. Något som gör dig trygg. Det blir som en snuttefilt nästan. Det kanske känns konstigt och barnsligt. Men i början så får man vara löjlig, fjantig och barnslig. Sen när du har tränat nog så behöver du inte de där grejerna så det gör inget att du har dom nu i början :)

I min väska låg det:

Toapapper - super mega skit viktigt!! Så jag kunde känna att jag kunde "gå på toa" när som helst. Men jag behövde inte gå på toa alls just för att jag visste att jag kunde.

Tuggummi - när jag började må illa så tog jag alltid ett tuggummi

Garn - till fingerflätan

En bok - samma effekt som fingerflätan

Pincett och spegel - jag blev väldigt lugn av att noppa ögonbrynen, samma effekt som fingerflätan alltså.

Din väska kan innehålla vad som helst. En ljudbok, en tidning, en frukt...  Tillåt dig själv att ha lite trygghet med dig i bilen så du inte sitter där helt tomhänt och känner dig utlämnad och rädd.

Sanningen är den att jag nästan aldrig har använt grejerna i väskan. De finns bara med för att jag ska känna mig trygg och om det hjälper mig att bli lite mer modig så är ju det bara bra :)

Gör upp en plan!

Nästa tips alltså, gör upp en plan. Skit i vad alla säger att du ska slänga dig in och bara köra på och sen "fatta" att det inte var läskigt. I början ska man ta det lugnt! Prata med den du ska åka med och gör upp om vilka stopp ni ska göra. Vart det finns toaletter. Vilken väg ni ska ta. Vart man kan stanna då och så vidare.

Vägen känns då inte lika lång. Det blir liksom etapper. 

"bara vi kommer till ***** så kan vi stanna och ta en paus."

"bara vi kommer till ***** så blir det skogsväg och vi kan stanna när som helst"

och så vidare...

Det blir mycket lättare att klara av en långresa om du ser på den på det viset. Än att se det som att du ska åka bil i 10 år och bli skiträdd och få panik och.....

Det var mina tips som jag kan komma på, kommentera gärna om du har egna tips!

En sak jag har märkt är att det tog 20 min för mig att få rädslan att försvinna. Alltså varje gång jag satte mig i bilen så trappades rädslan upp tills den var på en 10:a och jag började nästan gråta. Men även varje gång, efter ca 20 minuter så gav liksom kroppen upp. Den orkade inte spänna sig för länge. Den orkade inte pumpa adrenalin hur länge som helst och jag märkte hur jag sjönk ner i bilstolen och liksom accepterade läget.

Det är därför jätteviktigt att du FÖRSÖKER åka bil. Om och om igen. Jag vet det är skitläskigt och det är extremt obehagligt att möta den där skräcken när man kommer upp till 10:an på skalan 1-10. Man tror att man ska bli galen! Men om du provar och kollar på klockan, så kan du lära dig vart din gräns går. Då vet du till nästa gång att rädslan inte sitter i hela tiden. För mig var det jätteskönt att kunna tänka att "när det har gått 20 min så är det över, kämpa härda, du klarar det!"

Efter 20 minuter så kom vi in i en stad. Då kunde jag istället för att titta på klockan, tänka att bara vi har åkt ut från den där staden så är det över. Och varje gång så var det över. 

Sedan gick det bättre och bättre och nu är jag avslappnad redan innan vi kommer till den där staden :)

Men att ta det där första steget, att ge sig ut och kämpa mot den där rösten som skriker i öronen på dig NEEEEEEEEEEJ, DET GÅR INTE, DU KAN INTE, GE UPP, STANNA HEMMA!

Det är modigt som fan! Och om jag klarar det så klarar du det! Du kommer att övervinna detta. Men du måste vara sjukt modig de där första gångenrna.

Det enda jag kan säga är att det kommer bli bättre.

Kommentera gärna och berätta om hur det går.

Stor kram!

Allt detta är efter mina egna erfarenheter, jag vet att det inte är samma för alla och jag påstår inte att jag är någon expert. Kontakta en vårdcentralen om du vill prata med en riktig psykolog. Jag är bara en vanlig tjej som har upplevt detta och vill hjälpa så gott jag kan :)