Jag måste bara berätta om en grej som var lite rolig, men SKRÄMMANDE!

Jag är egentligen väldigt höjdrädd, men det märks inte på mig för jag utsätter mig aldrig för höjder helt enkelt. Jag har berättat för min sambo att jag är höjdrädd, men han har tydligen inte förstått hur illa det är för han har aldrig sett det in action, förens nu!

Vi var och tittade på en gammal kyrka. Där fanns ett väldigt gammalt klocktorn i trä. En brant trappa ledde upp till klockan och vi skulle såklart upp och titta. Min sambo går först och jag är snabbt efter. Det fanns bara ett räcke och trappan var i brantaste laget. Inte förens jag gått uppför halva så upptäcker jag hur högt det faktiskt är. Trappan börjar knaka och den var svart, såg ut som kol, och jag fick för mig att trappstegen skulle rasa. Jag får panik och börjar gråta lite och min sambo skrattar och går vidare. Jag vet inte vad jag ska göra och bara fortsätter uppåt efter honom.

När jag är uppe så tror jag att det ska gå bättre men då är det SPRINGOR MELLAN PLANKORNA I GOLVET så man ser rakt ner till marken. FY FAN VAD HÖGT DET VAR!

Det känns som att golvet ska rasa och att det blir fritt fall. Jag klamrar mig fast i väggen och ser säkert jättedum ut, haha. Min sambo lägger inte märke till det utan börjar fota klockan och kika omkring. Jag står och blåhåller i väggen och börjar gråta hysteriskt. Min sambo ser mig och frågar "Men är du SÅ höjdrädd?"

Jag skrattar, gråter, skrattar, gråter och det var en jävla tur att inte något stackars pensionärspar gick förbi där nere. De hade väl undrat vem fan det är som är uppe i klocktornet och skriker?

Jag beordrar min sambo att han ska backa nerför trappan och jag backar framför honom. Sakta går det och jag gråter och skrattar fortfarande. Jag kryper, på gränsen till ålar, mig nerför trappen och blåhåller det enda räcke som finns. Mellan varje planka i trappen så ser man rakt ner på marken och fy fan!

Det är svårt att beskriva i text, men det var ett sånt kaos, jag hade skrattat ihjäl mig om jag såg mig själv. Men jag kom ner och torkade tårarna och frågade mig själv vad fan jag skulle upp dit och göra, haha.

När jag kom till bilen så åt jag en kaka och min sambo sa: Känns det bättre nu när du fått en kaka? haha

Är du höjdrädd och har du varit med om något hemskt/roligt? :D

Hej igen bloggen! Nu ska vi prata lite rädsla igen och jag har ett fin fint exempel som jag genomförde idag :)

Jag har haft en hormonspiral och låtit den sitta i ett år för länge. Varför? Jo, för att jag har inte vågat ta ut den!! Jag har varit livrädd för detta för att det gjorde ont att sätta in den. Jag gillar inte gynekologer överhuvudtaget heller (vem gör inte det?)

Ända sedan jag satte in den så har jag tusentals gånger tänkt tanken att, fy fan tänk när jag ska ta ut den?!?!

Förra sommaren så blev jag inkallad till mitt första cellprov och tänkte att jag borde nog ta ut spiralen samtidigt och få det gjort. Men jag fegade ur och både cellprov och uttagning av spiral uteblev :/

Nu för någon vecka sen så fick jag en till kallelse. Jag tänkte att nu måste jag ta tag i det här!

Jag vågade inte ringa in och fråga om hormonspiralen, men sen upptäckte jag att man kunde mejla. Skönt!

Det skulle gå jättebra att ta ut den samtidigt, jag blev glad och nervös samtidigt :/

Jag tänkte beskriva hur det gick, för den som undrar både om uttagning av spiral och cellprov så kan det vara intressant att läsa. Jag vet själv att jag googlat och försökt hitta info för att jag var så nervös!

Jag kom till vårdcentralen och i kön till receptionen så hör jag ett skrik eka i korridoren.

"Jag vill inteeeeeeeeeee!" Det var ett barn som skrek och jag skojade med min sambo att så där låter väl jag snart, hoppas jag får en klubba efteråt ^^

Jag fick sitta i väntrummet och vänta. Jag gick en snabbis på toa fast jag inte var pissnödig. Tiden gick över min bokade tid och jag blev nervösare för varje sekund. Jag kollade på klockan och tänkte att  jag bara ville få det gjort. Två tårar började rinna nerför mina kinder. Till slut öppnar en sköterska en dörr och säger "Nästa!" Jag fattade ingenting, de brukar ju säga namnet,jag frågade om det var jag och ja, det var det. hehe.

Jag fick komma in och efter lite förvirring så hade jag kommit rätt. Jag frågade om min hormonspiral och plötsligt får sköterskan ett oväntat förvånat uttryck i ansiktet. Hon var inte alls beredd på någon spiraluttagning och vet ni vad hon häver ur sig?

"Jag ska bara ringa och fråga om det är något speciellt jag behöver tänka på"

Alltså fattar ni?! Jag sa högt "åh herregud" och blev räddare än innan. Hon sa att jag kunde ta av mig byxorna medan hon pratade och jag hörde att hon frågade i telefon "ska jag säga något efteråt, någon information".

Jag tänkte åh shit, har hon aldrig gjort uttagning av spiral? Jag ville ha en snäll tant som gjort det hundra gånger förr, jag var ju för fan tillräckligt livrädd redan! Jag hann fälla några tårar medan hon pratade i telefonen och jag försökte samla mig och inte få panik.

Till slut satte jag mig i stolen. Jag höll handen för ögonen och hon frågade "men gud är du så rädd?" Jag sa nej, men att jag förberedde mig bara.

Hon tog "skohon" för att vidga och kunna se. Sedan började hon pilla med intrumenten på bordet och jag blundade för jag ville inte se vad hon gjorde. Hon skulle ta tre prov med olika intrument och hon sa inte till när hon började och jag frågade inte heller. Jag kände att hon pillade där inne, jag märkte inte när hon bytte instrument och jag hade ingen aning om hon var klar, om hon inte börjat eller någonting. Det kändes bara lite obehagligt och absolut inte ont. Tog kanske max 15 sekunder eller nått och jag höll för ögonen hela tiden.

Efter de skulle hon ta ut spiralen. Då sa hon " nu kommer spiralen så det kan kännas lite". Jag tog ett djupt andetag och typ hamnade i nått adrenalin tillstånd och det kändes som att jag var utanför min kropp och okontaktbar. Allt detta i en halv sekund som kändes som en evighet. 

Men det gjorde inte ont. Jag bara kände en plastgrej som kanade ut, hehe. Sen sa hon "nu är den ute, nu ligger den här". Jag blev så jäkla lycklig och sa "hallelujah" haha. Jag satte mig upp och var så nära att krama om henne, så glad var jag.

När jag mötte min sambo i väntrummet så började jag gråta och jag skakade i hela kroppen. Det var så skönt att äntligen få det gjort, det som hade skrämt mig så länge. 

Slutkläm, det gjorde inte ont att ta cellprov. Jag vet att det låter jävligt läskigt när man läser om hur proven tas. Men det känns ingenting. Bara lite obehagligt men ingen smärta.

Hormonspiralen kändes också bara obehagligt, men man hinner liksom inte reagera. När man har börjat känna efter så är den redan ute och det är över!

Om du är lika rädd som jag var så förstår jag dig, men jag hoppas att min berättelse kan få någon att samla mod och ta tag i det läskiga. Det är jätteskönt efteråt och det är inte så hemskt som man tror :)

Tips! Ta en ipren innan du ska dit, det gjorde jag och den hjälpte kanske, för man kan få lite värk (som mensvärk) efteråt.