Väldigt passande text eller hur, någon som också känner igen sig?

Väldigt symboliskt kanske men precis såhär kändes det när ångesten försvann för mig. När jag besegrade den :) 

När jag hade ångest hela dagarna så var det som om jag var fast i ett högt torn, instängd. Jag var bara hemma, städade, och tittade på klockan och dagarna släpade sig fram. Precis som Rapunzel ^^

Sedan när jag skulle ta steget ut i världen så velade jag och visste inte om jag skulle våga. Men jag skaffade mig ett jobb och vips så upptäckte jag att världen är inte så läskig ändå :)

Nu ska jag kanske åka tåg igen. Jag har sagt det flera gånger förut men varje gång så har det inte blivit av.

Men nu funderar jag seriöst på att göra det! Det känns inte läskigt längre, bara det att det känns nervös att behöva byta tåg...

En släkting ska möta mig halv vägs så jag slipper byta. Känns bra det att börja med myrsteg. Den här gången bara sätter jag mig på tåget, åker och kliver av. Nästa gång så ska jag fan byta tåg också :P

Jag tror att det är kombinationen

- mycket folk

- trångt utrymme

- vara på okänd plats

- göra något man inte är bekväm eller van vid

- göra det ensam

Allt detta händer när man åker tåg. Så fast jag är jävligt modig nu för tiden så har jag fortfarande inte åkt tåg. Men kanske kanske sätter jag mig på tåget nu. I så fall så kommer jag vara jävligt stolt över mig själv!