Åh herregud att jag överlevde dagen! Första arbetsdagen på 2,5 år!

Jag ska berätta från början...

Igår så ringde dom från jobbet som jag sökt och sa att jag hade fått det och att jag gärna fick jobba redan nästa dag. Jag blev jätteglad men samtidigt jättenervös. Det blev ju så snabba ryck!

På kvällen så satt jag och räknade timmarna innan jag skulle sova. För jag visste att om jag gick och la mig så skulle det snart bli morgon och det var dags.

Fy fan alltså vad nervös jag var, var nästan i chock. Min sambo försökte lugna ner mig och vara positiv. Men bara bilresan dit var läskigt nog för mig. Jag var så rädd att stå på egna ben och vara med främlingar. Jag ville klamra mig fast i min sambos famn och aldrig släppa taget. 

Men det är så enkelt att bara ge upp, att aldrig försöka och bara vara hemma. 

Jag visste att jag var sjukt nervös och rädd. Men jag visste också att jag skulle tvinga mig själv dit. Om det skulle gå åt helvete, om jag spyr rakt ut på jobbet eller svimmar eller får en attack. Ja, då får det vara så. Då ringer jag bara min sambo och åker hem. Jag tänker i alla fall försöka!

Jag tog mig en whiskey på kvällen. Kände mig löjlig men jag tänkte att skitsamma. Jag var ju så nervös.

När jag och min sambo la oss så låg vi och pratade ett tag. Min sambo var så omtänksam och sa att han var så stolt över mig. Att det inte spelar någon roll om jag bara klarar en dag, om jag klarar en vecka eller om jag inte ens vill åka dit. Han är stolt över mig ändå att jag faktiskt sökte jobbet själv, gick på intervjun osv.

På morgonen så var jag ett vrak. Jag hade sovit max 3 timmar, hade bara legat och blundat mestadels av natten och inte kunnat somna. Jag drog mig upp ur sängen och hade världens dåligaste morgonhumör. Jag hade inte ett dugg lust att åka till det där läskiga jobbet. Speciellt inte klockan sju på morgonen!

Men jag sminkade mig, klädde på mig och pressade ner havregrynsgröt i magen. Jag mådde så himla illa och fick verkligen tvinga i mig frukost. Jag visste att det skulle kännas bättre om jag åt men jävlar vad jag fick kämpa.

Sedan kom det värsta, minutrarna innan man ska gå ut genom dörren. Fy fan säger jag bara!

Jag gick på toa kanske åtta gånger, djupandades, började nästan gråta och tog till slut två lugnande tabletter. Eller milt rogivande som det heter. Jag fick dom av läkaren vid mitt första besök på vårdc. förra året. Jag hade nästan hela burken kvar nu och tog två för att inbilla mig att det skulle kännas bättre.

I bilen på vägen dit så satt jag helt knäpptyst. Jag började skaka och frysa som fan. Till slut svänger min sambo in på en mack och köper snus åt mig, min ängel!

När vi stannar bilen utanför jobbet och jag ska kliva ur så känner jag "lämna mig inteeee!!" Men jag kramar honom, han säger att det kommer att gå bra och jag kliver ut ur bilen.

Där inne så går allt till som det brukar. Jag får träffa en tjej som ska lära upp mig och arbetsdagen startar direkt. Jag hinner knappt tänka för att det är så mycket information som jag får lyssna på. Vips så är de lunch. På lunchen så känner jag att shit nu är dagen snart slut. Snart snart snart har jag klarat det!

När hon säger att jag kan gå hem så pustar jag ut ååååh gud vad skönt!

Jag var helt utmattad och trött i kroppen. Min sambo lagade mat åt mig och kokade kaffe åt mig när jag kom hem, gullunge!

Det är som om man ska bestiga ett berg. Man klättrar och klättrar och klättrar. Det blir högre och högre och högre. När man är på toppen så är det som värst. Min topp var när jag satt i bilen utanför jobbet och min sambo skulle släppa av mig. Sedan när man har gått över toppen så går det nerför.. Det blir lättare och lättare och vips så mår man bra igen och slappnar av.

Man ska bara VÅGA bestiga den där toppen och vara inställd på att det går över. Så fort man har bestigit berget så lutar det neråt. Men varje gång man kommer till den där toppen så är man helt säker på att det inte finns någon nerförsbacke, att det bara kommer bli värre i stället, och det skrämmer som fan!

Jag överlevde dagen, så jävla nice! Ett stort jävla framsteg må jag säga! Imorn ska jag köra på igen.

Jag fick till och med beröm för att jag lärde mig så snabbt efter att jag hade observerat ;)

Heja heja MIG! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...