Nu har det gått ett och ett halvt år sedan jag fick reda på att jag hade panikångest och dödsångest.

Jag kan kontrollera detta nu och vet vad det är. Men jag känner att jag genom detta har utvecklat någon form av social fobi. Detta för att jag hade varit hemma så mycket. Jag har inte varit ute och träffat folk.

I helgen ska jag till katthemmet igen. Det är min guldstund att vara där. Jag får vara helt ensam med katterna och bara vara. Hemma är jag inte ensam så ofta, bara kortare stunder. Men där på katthemmet så är det en hel dag som jag bara myser med katter, dricker kaffe och lyssnar på rado. Så lugnt och skönt.

Igår fick jag reda på att det inte kommer att bli så lugnt :( Två personer kommer att komma på besök. Attans!

Jag har inte ett dugg lust med detta. Varför ska dom komma just när jag är där?

Ett par ska komma och hälsa på en katt, en katt som jag aldrig har träffat. Känns ju lämpligt...

Sedan ska en annan komma dit och jag vet inte hur länge hon tänkt vara där.

Jag vill verkligen inte träffa folk just nu. Jag har haft en hemma-period just nu då jag har varit hemma vecka ut och vecka in. Första dagen jag ger mig ut så kommer det utmaning efter utmaning. Jag vill helst ha en långsam start.

Jag blir så nervös så jag får svårt att andas. Min prestationsångest bubblar inom mig. Jag vill inte träffa folk just nu.

Jag planerar alltid i huvudet in i minsta detalj när jag ska göra något. Nu föll allt i kras och jag måste tänka ut en ny plan för att känna mig förberedd.

Alltså det där katthemmet är så jävla stort. Det tar kanske 3 timmar innan jag är klar med första vändan och då ska det komma folk. Jag får fan åka dit åtta på morron om jag ska hinna bli klar innan dom kommer. För jag vill bli klar innan dom kommer, annars bli jag stressad som fan.

Helvete, det finns sju dagar på veckan. Jag har inte varit på katthemmet på flera veckor och så måste det komma folk just nu?! :(

Jag är en stor jävla bebis jag vet. 

Såhär blir det när man sitter hemma i ett och ett halvt år. Man blir rädd för människor och minsta lilla enkla grej känns som en stor utmaning.