I förra inlägget så berättade jag om hur bra inställning jag hade när jag skulle åka ner till familjen.

Jag var positiv och inställd på att ha kul och inte oroa mig så mycket.

På fredagen hade jag blivit bjuden på en tjejkväll. Jag hade verkligen längtat efter att träffa några gamla vänner!

Jag hade som vanligt planerat allt in i minsta detalj, vart det skulle vara, vilka kläder jag skulle ha på mig. Allt för att jag skulle inbilla mig själv att jag hade kontroll, att allt skulle gå bra och att jag inte behöver vara rädd/oroa mig.

Dagen före tjejkvällen så hör jag av mig till tjejerna. Jag får då veta att festen ska vara på ett annat ställe. Inte på gångavstånd från mig utan en och en halv mil bort. Ingen stor grej kanske ni tänker, men för mig så vändes hela min värld upp och ner. Jag fick panik för att all min planering var förstörd. Det kändes som om någon drog bort mattan under mina fötter om ni förstår. Jag visste inte vad jag ville längre.

För det första hade jag ingen skjuts dit. När min tjejvän erbjöd skjuts med en tjej som jag inte känner då brast det.

Det hade gått från att jag skulle på tjejkväll på

en välkänd plats

gångavstånd hemifrån så att jag kunde gå hem när jag ville

med personer jag känner

till att

vi skulle vara på en plats jag aldrig varit på

1,5 mil hemifrån så jag inte kunde dra om jag måste

och att jag skulle ÅKA BIL med en okänd tjej

Hujeda mig!

Jag försökte samla mig och komma tillbaka till verkligheten. Det är småsaker, men de lyckades trycka på många av mina knappar och ångesten sköljde över mig. Min sambo bad mig att lugna ner mig och se att det inte var så farligt. Jag gav mig själv tid att fundera innan jag besätmde mig.

Nästa dag så hade jag inte alls lust längre. Jag som innan hade sett fram emot detta och pratat om det i flera veckor. Nu ville jag bara vara på en trygg plats och inte riskera något. Så jag skrev och tackade nej. Med en klump i magen och ett jättedåligt samvete. Det var ju ändå jag som hade kokat ihop allting och sen så visar det sig att jag inte kommer.

Jag funderade länge på att vara ärlig och helt enkelt säga att jag har ångest/agora fobi, svårt för att åka bil. Bara säga det rakt ut. Men de har inte en aning om att jag lider av detta och som vanligt så vill man inte vara "märkvärdig" eller tro att man är något speciellt, stackars lilla mig liksom. Man håller tyst i stället och sedan blir folk arg på en för att de tror att man inte bryr sig.

:(

 

Anna

13 april 2012 13:20

Jag tycker att du är duktig som kämpar på!
Personligen tyckte jag att det var en stor lättnad att komma ut med min ångest. Jag skriver ofta om den på min blogg och alla vet om det, mer eller mindre.
Jag tycker fortfarande inte om att prata om den med mina vänner, eller ens min sambo ibland. Men bara vetskapen om att de vet att jag mår dåligt gör det lättare att tacka nej.

http://myselfandthem.blogspot.com

MsEvolyn

13 april 2012 21:58

Ja visst är det lättare om man berättar,
men jag har inte vågat berätta för alla än.
Bara min familj och min sambo som vet.

Jag tycker att det är superläskigt att kanske bli dömd på fel sätt :(

 

emma

14 april 2012 10:21

Hej tjejen. Du ska veta att du är stark och du har ju klarat av massor av sakrr. :-) jag skulle vara jätteglad om du skulle vilja prata med mig. Jag är själv snart 22 år och är sambo med min underbara pojkvän. Jag lider själv av panikångest/ångest/stress och depression. Så om du vill kan vi ha mailkontakt? Det skulle vara skönt att dela med någon som vet vad man går igenom. Stora kramsr och kämpa på / emma.nl@hotmail.com

MsEvolyn

16 april 2012 23:02

Hej Emma!

Jag kan verkligen rekommendera forumet sps.com
Där kan man prata med massa snälla människor som vet precis hur man känner och vad man går i genom. du får gärna kontakta mig där, jag heter MsEvolyn där :)

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...