I förra inlägget så berättade jag om hur bra inställning jag hade när jag skulle åka ner till familjen.

Jag var positiv och inställd på att ha kul och inte oroa mig så mycket.

På fredagen hade jag blivit bjuden på en tjejkväll. Jag hade verkligen längtat efter att träffa några gamla vänner!

Jag hade som vanligt planerat allt in i minsta detalj, vart det skulle vara, vilka kläder jag skulle ha på mig. Allt för att jag skulle inbilla mig själv att jag hade kontroll, att allt skulle gå bra och att jag inte behöver vara rädd/oroa mig.

Dagen före tjejkvällen så hör jag av mig till tjejerna. Jag får då veta att festen ska vara på ett annat ställe. Inte på gångavstånd från mig utan en och en halv mil bort. Ingen stor grej kanske ni tänker, men för mig så vändes hela min värld upp och ner. Jag fick panik för att all min planering var förstörd. Det kändes som om någon drog bort mattan under mina fötter om ni förstår. Jag visste inte vad jag ville längre.

För det första hade jag ingen skjuts dit. När min tjejvän erbjöd skjuts med en tjej som jag inte känner då brast det.

Det hade gått från att jag skulle på tjejkväll på

en välkänd plats

gångavstånd hemifrån så att jag kunde gå hem när jag ville

med personer jag känner

till att

vi skulle vara på en plats jag aldrig varit på

1,5 mil hemifrån så jag inte kunde dra om jag måste

och att jag skulle ÅKA BIL med en okänd tjej

Hujeda mig!

Jag försökte samla mig och komma tillbaka till verkligheten. Det är småsaker, men de lyckades trycka på många av mina knappar och ångesten sköljde över mig. Min sambo bad mig att lugna ner mig och se att det inte var så farligt. Jag gav mig själv tid att fundera innan jag besätmde mig.

Nästa dag så hade jag inte alls lust längre. Jag som innan hade sett fram emot detta och pratat om det i flera veckor. Nu ville jag bara vara på en trygg plats och inte riskera något. Så jag skrev och tackade nej. Med en klump i magen och ett jättedåligt samvete. Det var ju ändå jag som hade kokat ihop allting och sen så visar det sig att jag inte kommer.

Jag funderade länge på att vara ärlig och helt enkelt säga att jag har ångest/agora fobi, svårt för att åka bil. Bara säga det rakt ut. Men de har inte en aning om att jag lider av detta och som vanligt så vill man inte vara "märkvärdig" eller tro att man är något speciellt, stackars lilla mig liksom. Man håller tyst i stället och sedan blir folk arg på en för att de tror att man inte bryr sig.

:(