Hejsan!

Nu är jag i hemmets trygga vrå och har inget planerat så allt är frid och fröjd. Tänkte berätta lite om hur helgen hos familjen var. Ursäkta för rörigt inlägg men är sjukt trött.

På vägen dit så var jag nervös över bilresan som vanligt men nu har jag blivit så himla van och vet hur jag ska hantera bilresor. Det är fortfarande lika läskigt men jag reagerar mer "jaja, nu var vi här igen, bara att härda och köra på".

När jag blir nervös i bilen så brukar jag knäppa mina händer och spänna dom jättemycket i några sekunder. Sedan när jag släpper så slappnar jag av lättare.

I bilen så funderade jag mycket och kom fram till att jag skulle prova något nytt; att vara positiv!

Negativa tankar far alltid runt i mitt huvud när jag ska ner till familjen, jag får prestationsångest och känner att jag inte räcker till. Att vänner och släkt är sura på mig för att jag bor så långt bort och inte kan umgås, att de blir besvikna på mig. Detta resulterar ofta i panikångest.

Men den här gången ville jag skita i allt sånt och bara ta tillvara på varje sekund och ha kul.

Jag tänkte:

Nu ska jag hem till min vän, jag hinner bara vara där några timmar och sen syns vi inte på någon månad igen. Hon blir säkert jättesur och tycker att jag är tråkig som aldrig kan umgås. 

Men istället försökte jag tänka:

Nu ska jag hem till min vän, vad kul att äntligen träffas efter en lång tid, Vad kul vi kommer att ha!

Genast blev jag gladare i kroppen :)

Jag berättade för min sambo att jag hade en jättebra inställning den här gången och att det är ett stort framsteg, att det säkert kommer gå bra den här gången.

Detta höll dock inte i sig länge. Jag tänker berätta mer om varför i nästa inlägg.