Hejsan,

nu har jag varit lite seg med uppdateringen, men jag gissar att de flesta av er förstår hur det är med att ha dåliga dagar och dåliga perioder, ibland orkar man inte bara :/

Nu sitter jag här med en kopp kamomill-te (favorit!) massa honung såklart..

I alla fall, jag tänkte dra lite kort om hur det gick på katthemmet!

Jag skulle ju ta emot en katt och lämna en katt, alltså träffa två nya människor och utföra procedurer och fylla i papper, något som jag aldrig har gjort förut och som sagt, kontrollbehovet i mig höll på att sprängas!

Jag hade med mig mina listor och jag försökte lugna ner mig och göra allt, en sak i taget.

Men jag tittade på klockan var femte minut och blev bara nervösare och nervösare!

Minutrarna innan första kunden skulle komma så fick jag lov att sätta mig ner. Hela mitt huvud snurrade och jag tänkte att nu blir jag galen, nu skiter jag i det här, jag ger upp, jag kommer få en black out när de är här, jag kommer att svimma.

Jag var så otroligt rädd och jag vet inte vad jag var rädd för. Jag bara är det. Jag är nog rädd för att göra fel, rädd för att göra bort mig, rädd för att bete mig konstigt och nervöst. Att det ska bli en obehaglig stämning för att jag är så nervös och blyg av mig?

Jag tror det är därför...

Men som nästan alltid, när jag väl står där och slängs in i situationen, då går allt ganska bra.

Jag är normal, jag pratar, stammar kanske lite, men det märks knappt..

Allt gick jättebra. Jag hann med allt, alla papper blev rätt och jag sa tack och hej i dörren till dom.

Då borde jag väl nu efteråt känna "ja, då vet jag det, då behöver jag inte vara nervös".

Men ändå så är jag nervös nästa gång och nästa gång.

Framstegen består i att jag inte ger upp, att jag fortsätter,

men jag är fortfarande lika rädd och nervös som förut.. när ska det försvinna?

Jag vill se en skillnad, att jag inte är lika rädd längre.

För det mesta så handlar det om platsen där jag är. Är jag hemma hos familjen så är jag nästan inte alls rädd för nya människor. Är jag hemma hos mig, njaaa,, då är det lite sisådär. Är jag borta ja då är jag alltid rädd!

Men jag har märkt att jag kan vänja mig in i nya situationer, som på katthemmet. Nästa gång kommer det nog gå som på räls. Men det är tråkigt att jag inte kan göra samma sak fast på en annan plats.

Allt handlar om platsen, om jag känner mig trygg där, då blir jag modigare.

Det är så tråkigt eftersom det är så svårt att vara spontan och åka till nya platser.

Ursäkta om mina inlägg är lite röriga men jag skriver utan att redigera. Alltså jag bara skriver på till sista punkten och sen får det vara så. Jag tycker inte om att sitta och redigera och ta bort saker, det triggar bara min prestationsångest, att det måste vara perfekt. Då låter jag det hellre vara lite rörigt och att det kommer från hjärtat.

 

Pernilla

5 april 2012 14:58

För det första, tack för din blogg! Det är intressant att kunna följa med vad just du går igenom med din panikångest. Själv har jag stor förståelse för hur det är. Har själv när jag var yngre lidit av liknande saker och tänka sig med åren lyckats bemästra det! Kan ännu till och från i speciellt stressiga situationer få små anfall men de går ganska fort över när jag vet vad det är frågan om. För mig var kanske känslan av att tappa kontrollen och skämma ut mig totalt det värsta. Det ledde till att jag började undvika såna situationer som kändes jobbiga vilket bara ledde till att följande gånger man utsattes för någon obehaglig situation kändes det ännu värre. Mitt råd till dig är att fortsätta så som du gör. Ge inte upp så lätt. Det kan krävas hårt arbete för att lyckas men tillslut kommer du också att göra det. Du är redan på god väg tycker jag :) Sist och slutligen det jag har märkt med åren (är nu 26), människor är inte så uppmärksamma och intresserade av minsta lilla sak du gör. De är som vi också själupptagna och tänker på hur de själv framstår. Det är för det mesta man själv som tror att man är så speciell att alla ägnar en sin uppmärksamhet och analyserar en, men det är man inte. När jag insåg det har det blivit lättare för mig. Fortsätt kämpa :) Jag hejar på dig! Jag finns också till för att prata ifall du vill. Det är bara att ta kontakt. Ser fram emot att följa din blogg.

/Pernilla

http://lunganistormen.blogspot.com

MsEvolyn

9 april 2012 23:04

Tack för dina råd!
Jag läste din kommentar genom mobilen när jag låg i sängen och var jätte nervös och stressad. Men blev lugnare av dina ord :)

Kul att du vill följa bloggen, kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...