Nu blev jag nyfiken och måste bara fråga,

har jag några läsare?

Om du brukar återkomma och läsa min blogg, kommentera det här inlägget :)

Skulle vara kul att se om jag har en eller två eller kanske till och med tre läsare?

Jag gissar på att det är mycket folk som går in och går ut här,

det är många som googlar och klickar sig in hit.

Men nu är jag nyfiken på om jag har några LÄSARE  

Nu har jag varit arbetslös i två och ett halvt år.

Senast jag hade en lön var två och ett halvt år sedan.

Jag har varit utan en daglig aktivitet sedan ett och ett halvt år tillbaka.

Senaste inkomsten var från arbetsförmedlingen på 3000 kr i mån.

Jag har haft 0 kronor i inkomst sedan ett år tillbaka.

Alltså detta är inte kul. Att aldrig ha råd, att alltid låta andra betala.

Den perioden då jag aktivt sökte jobb och fick 3000 kronor i månaden, den var hemskt. Att få pengar varje månad men att det knappt räcker till det viktigaste. Jag hade praktik och praktiserade 8-16, mån-fre under den perioden.

Jag hade inte råd med busskort eller att köpa lunch. Jag fick cykla varje dag och ha med mig matlåda.

Det blev inte mycket sökta jobb då, eftersom man praktiserade hela dagarna och på helgen så var man helt slut.

Så jag hade 3000 kr i inkomst i ett antal månader.

Sedan slog panikångesten till rejält och jag hoppade av arbetsförmedlingen. Jag klarade inte av pressen och stressen, att vid varje möte känna sig som ett misslyckande eftersom man fortfarande inte hittat något jobb.

Mötena i sig var hemska för mig, jag kände mig instängd och fick ofta attacker efteråt.

Som sagt, jag hoppade av.

Nu har min sambo försörjt mig i över ett års tid. Så igår grät jag. Jag grät och grät och grät.

Jag grät för att jag tycker synd om honom som får "ta hand om allt". Medan jag är "sjuk".

Jag grät för att jag aldrig har råd, aldrig kan köpa något. Då menar jag inte smink eller dyra kläder.

Jag menar något så enkelt som en chokladkaka. Varje gång jag vill ha en så får jag lov att be snällt.

Sedan har jag dåligt samvete, varför ska han betala min jävla chokladkaka?!

Jag vill så gärna få ett jobb, jag vill så gärna betala för mig. Samvetet äter upp mig innefrån och jag orkar snart inte mer. Ibland får jag lust att sluta äta bara för att jag inte ska kosta någonting.

Min sambo är så förstående. Han säger att allt är lugnt. Att jag har brottats med panikångest det här året och att han ställer upp.

Men jag är så trött på panikångest och allt jävla fanskap. Jag vill att det ska vara borta NU!

Jag har gjort allt man ska göra, jag har gått på KBT, jag vet nu vad detta är för något.

Men ändå så är jag så jävla rädd och panikångesten försvinner inte!!

Jag är rädd, jag är så jävla rädd att jag ska vara sjuk i 10 års tid eller något.

Detta är inte jag, okej jag hade panikångest en sväng, men det var meningen att den skulle försvinna!

Nu har det gått ett år nu ska den vara borta. Jag gav mig själv tid och nu känns det som att tiden håller på att rinna ut :(

Jag vill så gärna ha ett jobb men jag är så förbannat rädd!!!!!!!!

Man kan inte vara kräsen, man får ta det jobb man får. Så jag vet att om jag ska söka jobb så kommer det antagligen bli ett jävla skitjobb. Hur ska man kunne pusha sig själv att sätta sig på den där läskiga bussen och träffa läskiga människor för att jobba på ett skitjobb. Sitta i kassa, prata i telefonen, det är de värsta jobben för mig.

Äh fy fan vad jag grät igår, jag såg inget ljus i tunneln och jag sa till slut till min sambo att jag är rädd att han till slut lämnar mig. 

Vem vill vara tillsammans med en deprimerad person som inte kan åka bil, träffa folk, skaffa ett jobb eller vara glad en vecka i sträck? Han måste ju tröttna någon gång, det måste ju vara påfrestande!

Jag blir så rädd att det är bråttom, jag måste bli frisk nu, annars kommer min värld att rasa samman.

Men min sambo sa att så lätt blir jag inte av med honom i första taget.

Jag älskar honom så mycket!

Jag sitter just nu och "gömmer mig" inne på kontoret. Min sambo har möte i vardagsrummet med en person.

Jag skulle kanske egentligen sitta där ute som en normal människa och vara med. Men jag sitter här inne i stället.

De dricker kaffe och äter goda bullar, men jag sitter här inne och låtsas som att jag inte är sugen.

Jag sitter och försöker hålla ut till personen har åkt härifrån.

Han ska bara vara här en halvtimme max en timme. Men jag har varit nervös inför detta hela dagen,

vi har städat hela huset för att han skulle komma. Man vill ju göra ett bra intryck.

Shit, varför är jag så "rädd"?

Jag blir så nervös och magen gör volter, jag blir stirrig i blicken och kan inte fokusera, börjar stamma och tittar ner i golvet.

Mitt största problem är min mage. Det är där det känns mest. Det gör att jag inte kan göra normala saker. Varje gång jag blir nervös så snurrar det i magen och om jag inte har en toalett i närheten så får jag panik.

Nu är jag hemma och det finns en toalett här, men jag vågar inte gå på den när dom sitter i vardagsrummet :(

Vad skönt det är att skriva av sig, jag har redan lugnat ner mig smått.

Så sjukt att en sådan vanlig sak som att en kille ska komma hit på möte. Jag blir helt till mig och beter mig som om någon ska släppa in ett lejon i huset och att jag snart ska bli sliten i stycken.

Det är ju inte farligt egentligen, varför blir jag så nervös?

Jag skäms över att jag är så "konstig". Jag får folk att känna obehag. När jag beter mig så nervöst och inte ler och är glad. Då vet inte folk hur dom ska reagera, då blir de också nervösa och det blir en obehagligt stämning.

Som när killen kom in, jag stod i köket precis vid ytterdörren. Jag sa nervöst hej och han sa hej. Jag gick inte fram och tog i hand. Det syntes på honom att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, skulle han gå in i köket och ta i hand eller strunta i det? Det blev lite "awkward". Men då presenterade min sambo mig och då gick jag fram och tog i hand. Men min blick visste inte vart den skulle fokusera, jag blev säkert röd om kinderna och stod där och flackade med blicken. Sedan gick han in i vardagsrummet och där stod jag och kände mig dum. Tänkte att jag inte borde vistas bland människor. 

Om jag är med folk jag känner, då kan jag prata på hur mycket som helst, skämta och skratta.

Men med främlingar, då blir jag som en stängd mussla. Vägrar släppa in någon.