Idag skulle jag till katthemmet. Första gången jag gör något på över ett år. Första gången jag tar mig ut till en plats helt frivilligt som är utan för husets väggar, frivilligt! Förutom att handla mat osv.

Första gången jag åker till en plats med främmande folk...  

Dagen före försökte jag peppa mig själv, intalade mig hur kul det skulle bli och sånt.

Samma dag så var jag nervös. Men inte jättenervös.

Jag försökte jämföra det med när jag skulle åka till psykologen. Då var jag alltid jättenervös innan mötet, men sen när jag hade kommit in på rummet och började prata med psykologen så försvann all nervositet och jag blev lugn.

Jag intalade mig själv att det nog skulle bli likadant nu. Först nervös, men väl där skulle det gå jättebra.

Jag gjorde mig i ordning, åt mat och fixade. Hmm är jag klar, ska jag ta med mig något? Hur mycket är klockan?

Gick och funderade och såg massa olika scenarior (stavning?) framför mig. Försökte förbereda mig på allt som kunde hända, tänk om det är en person där, tänk om det är flera personer där, hur kan det se ut, vad ska vi göra. Ska vi bara prata eller ska jag jobba direkt? Hur ska jag hälsa, kom ihåg att le...

Många frågor, inget svar. Det gör mig nervös för jag vill ha kontroll och veta allt i förväg.

Jag försökte intala mig själv igen. Det kommer gå bra, det kommer gå bra, det kommer gå bra.

Väl där så plingar vi på dörren, en tjej öppnar och vi får komma in. Jag skakar hand och hinner knappt säga mitt namn. Sedan är hon igång och berättar och pratar. Jag nickar, ler, och försöker visa intresse. Hon visar runt oss i hela huset. Sedan sitter vi ner och pratar, eller ja, hon pratar. Skönt tycker jag.

Jag flackar med blicken lite, vet inte vart jag ska hålla den. I hennes ögon, inte för länge..

Jag kommer inte på så mycket att säga, nickar bara och skrattar till där det behövs. 

Men jag var noga med att påpeka det viktigaste, att jag hade erfarenhet, att jag var beredd att jobba mycket och att det kommer blir roligt :)

Efter en timme så är det klart. Vi tackar och åker hem.

Det var som att riva av ett plåster. Man sitter och drar i det sakta och det gör ont som fan. Men så fort jag kom in på katthemmet så ryckte jag loss plåstret och vips så var det klart och nu är jag inte nervös längre! :)

En sak som jag har varit "rädd för" så länge, jag har äntligen tagit tag i det och det gick bra!

Hon kanske såg att jag var nervös, men de var så glada över att få mer hjälp, jag tror att de inte brydde sig ett dugg att jag flackade i blicken, de var bara tacksamma. Då var det verkligen värt att komma!

Det här kommer att bli så bra så bra. Jag kommer ha något "att göra". Jag kommer träffa folk och ha en uppgift.

Jag älskar katter och mitt humör kommer att bli mycket bättre. Jag kommer bli piggare och gladare :)

När vi satt i bilen på vägen hem så klappade jag mig själv på armen, jag brukar göra det ibland när jag har varit riktigt duktig. För nu var jag verkligen jättemodig och duktig. Fy fan va bra du är!!!! :D

Man ska komma ihåg att berömma sig själv. Man kanske tycker att det är småsaker, saker som andra människor gör hur lätt som helst, inget att få beröm för.

MEN om man har agorafobi, har haft dödsångest, har panikångest. Ja jävlar va duktig man är om man tar tag i sig själv och VÅGAR gå ut och göra saker. Duktig duktig duktig!

 Jag är glad