friskochgalen

Direktlänk till inlägg 6 februari 2012

Gå på restaurang med agorafobi och panikångest

Av MsEvolyn - 6 februari 2012 14:07

Vi skulle på restaurang med familjen. Jag visste inte alls hur det skulle gå eller vad jag kunde väntat mig.

Jag har bara nyligen accepterat och fattat att jag har agorafobi - fobi för offentliga platser.


Nya platser, platser där det är mycket folk. Där man måste sitta stilla, där det är trångt eller bökigt att komma fram. Jag har undvikit dom så gått det går, eller härdat i genom det och mått väldigt dåligt.

Men nu när jag vet att jag har agorafobi så kan jag försöka jobba på det och träna på att få bort fobin.


Innan vi skulle till restaurangen så mådde jag illa, var lite okontaktbar. Massa tankar snurrade i huvudet. Jag satt och kom på den ena anledningen efter den andra till att skita i alltihop.


Men jag är så himla envis, jag ska klara av det. Jag tvingar mig själv. Jag berättar inte för någon om hur jag egentligen mår, bara för min sambo. Jag ler och jag försöker bete mig normalt fast inombords skriker och gråter jag. 


På vägen till restaurangen så trodde jag att jag skulle sprängas. Det var som om jag var på väg mot en avrättning, så jävla rädd var jag.


När vi kommer in på restaurangen så är vi många som ska äta ihop. Restaurangen är relativt tom. Bara två andra bord där det sitter folk. SKÖNT!


Jag tittar mig omkring, försök få kontroll över situationen. Vart är toaletten? Vart ska vi sitta? Vilken plats ska jag ta?


Jag tar stolen längst ut på bordet, jag har hela högra sidan fri. Jag känner mig någorlunda bekväm då. Jag försöker välja mat på menyn, trots att jag inte är sugen på någonting. Jag mår illa och känner mig inte ett dugg hungrig. Men jag beställer och tänker att jag äter så mycket jag klarar av. Jag tar en öl också, trots att jag är rädd att den ska krångla med min mage men cola eller juice kändes ännu värre. En öl blir bra, jag kanske slappnar av lite då.


Vi får vänta en halvtimme på maten och det enda jag tänker på är att jag vill gå på toaletten. Jag är så nervös så magen slår volter. Jag sitter och spänner mig och jag kan inte få i väg mig till toaletten. Kommer alla titta på mig om jag reser mig? Till slut så skyndar jag mig iväg. Äntligen! Inne på toaletten så är jag nervös över att jag inte ska "bli klar" och sedan få lov att gå en vända till senare. Jag kan ju inte gå två gånger, då kanske folk börjar undra?


Men jag andas djupt och försöker lugna ner mig. Jag kollar mig själv i spegeln, ger mig själv en klapp på axeln och säger att det kommer att gå bra nu. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen några gånger. Nu ska vi ha kul, äta gott, försök slappna av.


Sedan kommer maten in. Dom andra glufsar i sig, åh så gott med mat! Jag pillar lite i maten och försöker äta sakta för att jag fortfarande mår illa. Efter en stund så är pratet igång och jag slappnar av lite. Jag följer med rökarna ut på balkongen och tar lite frisk luft trots att den inte var så frisk då. Men skönt att röra på benen och få lite blod upp i hjärnan igen.


De andra äter förrätt, varmrätt och efterrätt. Alltså blev det en middag på över 2 timmar lång.

Jag har ätit upp och sitter och väntar. Jag ser in i ögonen på min sambo, han märker av min panik så lätt. Han tar min hand och ser tröstande in i mina ögon.


När servitrisen sedan kommer för att ta betalt så känner jag ett "åh nu är vi snart klara"

Men jag blir inte glad, utan nu kommer slutspurten, jag blir stressad. Snart snart snart, kom igen nu då skynda på.

Vi fick betala sist. Ju närmare servitrisen kom med betalningsapparaten desto nervösare blev jag. Snart sprängs jag, snart springer jag ut. Flera timmar av spänning i kroppen, panik och rädsla. Sista sekunderna tills det är över är mest smärtsamma!!


Vi betalar, folk reser sig, jag andas ut. Vi går ut och all spänning försvinner. Det är klart. Jag är utsläppt ur fängelsehålan. Nu ska vi bara hem.


Alla säger att det var trevligt, alla är på bra humör, jag nickar och ler nervöst.


Ingen vet om min sjukdom. Ingen vet om hur jag mår.

Det syns inte utanpå men det känns som fan inuti




 


 
 
Ingen bild

Ida

6 februari 2012 16:02

Känner så väl igen mig i allt du skriver, känns nästan lite surealistiskt att nån annan kan känna allt detta "konstiga" och "ologiska" som jag troddebara jag kände.

MsEvolyn

6 februari 2012 18:45

Vi är så många så många som upplever detta hemska.

Men man känner sig så ensam när det väl händer en.

Kika gärna in på forumet sps.com
Där kan man prata med andra, jättetrevliga!

Kram!

 
Ingen bild

Fanny

10 juli 2012 17:22

Känner verkligen igen mig i det du skriver. Ska på resturang ikväll och är skit nervös. :(

MsEvolyn

22 juli 2012 20:53

Bara att härda igenom, det blir lättare och lättare för varje gång, jag lovar!

Jättesvårt i början men du är skitduktig om du vågar :)

 
Ingen bild

Anonym

1 augusti 2012 14:00

Jag har det precis likadant. Dock har det blivit sjukt mycket bättre sedan jag gick hos psykolog och arbetade bort det. Så himla skönt att veta att man inte är ensam, jag led på det här sättet varje dag. Innan skolan, innan biobesök, innan middagar osv... Jag var alltid helt slut och hade aldrig någon energi för jag var bara orolig, skakade och mådde illa hela tiden. En period spydde jag varje gång också. Det var hemskt.

Mår mycket bättre idag men tycker fortfarande att det är jobbigt. Men det går att hantera och kommer förhoppningsvis försvinna helt en dag.

MsEvolyn

10 augusti 2012 20:15

Tydligen är vi väldigt många som lider av detta, men många gör det i tysthet. Men vad bra att du har kommit vidare och jobbar med det. För mig går det mycket bättre nu och det är tack vare att jag har stått på mig och tränat och tränat. Man får verkligen lön för mödan om man verkligen försöker.

Keep it up!
Kram!

 
Ingen bild

Lotta

17 februari 2013 10:53

Du satte verkligen ord på hur det känns. Jag gör EXAKT samma sak när jag är på restaurang!

MsEvolyn

18 februari 2013 23:39

Visst är det skönt att veta att man inte är ensam om det? För just i stunden så känner man sig som världens konstigaste, men det finns så många som känner likadant. Kanske var det till och med någon i mitt sällskap som var lika nervös som jag, vem vet... :)

 
Anonym

Anonym

27 september 2013 23:59

Exakt så känner jag vid middagar på restauranger. Jag soml en gång i tiden brukade gå 1-2 gånger i veckan. Fyfan detta är hemskt.

http://www.stressfrittliv.blogspot.com

 
Ingen bild

Anonym

30 juli 2014 16:39

Oj! Precis så är det för mig med. Hur har det gått för dig? Har du hittat nåt sätt att förbättra det hela på??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av MsEvolyn - 19 oktober 2016 12:44

Sitter ensam hemma. Tror att jag ska dö hela tiden. Gaaah, orkar inte!   Tror att det ska ske en olycka, att ingen kan hjälpa mig, eller den där gamla favoriten: hjärtstopp.   Känner en konstig huvudvärk på en speciell punkt. Tänker att d...

Av MsEvolyn - 28 september 2016 20:14

Åh tack så mycket tack så jävla mycket. Nu sitter jag och tackar mig själv  för att jag är så jävla dum i huvudet som googlar symptom!!!   Gör det aldrig!!   Om man är riktigt orolig över något med sin hälsa så ska man ta tag i det, ringa vår...

Av MsEvolyn - 17 september 2016 21:03

Har precis kollat på två avsnitt på svt play. Åh herregud vad man kände igen sig! Började gråta när CC hade ångestattack. Så många gånger som man har sagt dom orden som hon sa: "Hur kan man gå från att vara en fullt fungerande människa, till det ...

Av MsEvolyn - 26 augusti 2016 20:53

Hej igen, Idag har jag haft ihållande ångest sedan klockan tre eller nått. Underbart! Flera timmar...   I alla fall, dagen började helt normalt. Sen plötsligt så "fick jag ångest". Ja, det heter väl så, och vad innebär det då? Jo, det är väld...

Av MsEvolyn - 18 juli 2016 20:39

Spenderar denna ljuvliga sommar med hypokondri. Fy fan vad jävulsk den är!!   Tror att jag ska dö när som helst, tror att jag har cancer överallt, och tror att jag ska tuppa av när som helst.   Vissa dagar, timmar, minuter känner jag mig ...

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards