Jag har hittat en väldigt bra text som beskriver allt så bra. Det är så svårt att sätta ord på detta men den här texten, alltså den är perfekt skriven!

KLICKA OCH LÄÄÄÄÄS --> Att leva med paniksyndrom

I texten så pratar hon mycket om hur man kan förändra vården och hur paniker kan bli bättre bemötta när de söker hjälp. Då började jag fundera på hur jag blev bemött och tänkte skriva ner lite tankar kring det här:

När jag ser tillbaka, för ett år sedan i februari. Då satt jag hemma med den ena panikattacken efter den andra. Jag hade ingen aning om vad som hade drabbat mig mer än vad jag fått veta av min sambos förklaringar.
Jag var livrädd och kände mig så ensam. Jag trodde att jag skulle bli mentalt störd eller att jag höll på att bli galen.

När min sambo till slut fick iväg mig till vårdcentralen så var jag ett nervrak. Jag skämdes så otroligt mycket. Jag kände mig så löjligt. Att komma in där på vårdcentralen och berätta att man trodde att man skulle dö trots att man var frisk. Att man hade något som hette panikångest.

Jag kommer inte ihåg ett ord av vad läkaren sa. Inte ett ord. Blackout. Han kanske sa att panikångest var normalt, vad vet jag. Det skulle verkligen vara på sin plats att få en liten broschyr att ta med hem, men det fick jag inte.
Jag fick inte heller ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på och få stöd. Nej jag fick en tid, en tid hos en kurator. När skulle jag få träffa kuratorn? Det kunde han inte svara på, bara att vänta och se.

Sen åkte vi hem. Jag var helt borta i huvudet, att ta sig till vårdcentralen tog på alla mina krafter för att klara av. Vad hade jag fått av det? EN BOKAD TID.

Vad skulle jag göra så länge? VÄNTA
Jag hade så mycket frågor, jag var desperat efter hjälp och livrädd men läkaren hade bett mig att vänta.

Just då accepterade jag det hela. Jag visste inte om något annat. Jag hade ingen aning om vad panikångest var, jag visste inte hur behandlingen såg ut eller om man fick en behandling överhuvudtaget. Jag skulle prata med en kurator, betydde det att jag skulle sitta och prata om min barndom och massa sånt? Jag hade ingen aning...

Det var den värsta tiden i mitt liv, att vänta på den där bokade tiden. Min sambo ringde vårdcentralen efter en vecka då ingen fortfarande hade hört av sig och jag klättrade på väggarna. Vårdcentralen hade fortfarande inget svar.

Jag fick vänta över en månad innan min bokade tid blev av.
Under den månaden hade jag googlat som en idiot, hyperventilerat, gråtit mig till sömns.

Väl hos kuratorn så är jag ivrig, jag vill veta allt om de här helvetet som har drabbat mig och jag vill få bort det NU.
Men kuratorn säger ingenting, hon ber mig berätta om mig själv, sedan nickar hon och mhmmm:ar i en timme. Sedan var tiden slut.

Jag gick dit en gång till efter detta men sedan sa jag nej tack, för vad gav det mig? Ingenting.
Jag fick boka tid hos psykolog i stället och kognitiv beteendeterapi det kändes bättre och som något som skulle hjälpa mig trots att jag inte hade en aning om vad det var.

Men inte var det bråttom inte, jag fick vänta ytterligare 2 månader tills dess.
Som tur var var det sommar och jag blev distraherad av blommor och bin, fiske och fika på altanen.

När jag till slut fick träffa psykologen så var jag bitter och arg. Jag hade fått vänta på svar, hjälp, stöd ända sedan vintern och nu var det augusti.

Väldigt dåligt tycker jag!


Vad hade läkaren kunnat berätta för mig när jag sökte hjälp första gången?

Jo..

Ett telefon nummer som jag hade kunnat ringa på om det blev akut
En broschyr som jag kunnat ta med hem för att det är svårt att lyssna på honom när man har panik!!
En hänvisning till en hemsida med information
En hänvisning till ett forum på internet där jag kunnat prata med andra
En broschyr om vad man kan få för hjälp i just min stad tex. stödgrupper osv.


Det är svårt att ställa frågor när man har panik, det är svårt att lyssna och det är svårt att fråga om hjälp.
Det hade hjälpt mig så mycket om den där läkaren hade gjort något för mig när jag var där i stället för att skicka hem mig med ingenting.

På fredag ska jag åka tåg. Jag känner mig lite apatisk för tillfället. Det kom så plötsligt.

Vi har alltid åkt bil när vi ska ner till min familj, min sambo och jag.

Men nu gick bilen sönder, det kom så plötsligt och vips så måste vi åka tåg.

Jag åkte tåg i somras till stockholm och det gick ganska bra. Jag tvingade mig själv.

Men jag har ändå undvikit tåg och bussar och har lyckats att slippa åka nu på ett helt år minst.

Då känns det extra pirrigt nu när jag helt plötsligt måste ta tag i den där rädslan :(

Jag vill inte vara instängd, jag vill inte vara instängd med massa människor. 

Jag har lyckats övertala mig själv att det finns toalett på tågen, att det är lugnt och skönt och man sitter och tar det lugnt. 

Rädslan sitter nog mest i att jag inte har åkt tåg så många gånger, att det är en grej som är ovant för mig. Att det känns som att jag inte har någon kontroll eftersom jag inte har koll på någonting vad gäller hur man åker tåg.

För att känna mig trygg och lugn så vill jag ha koll på varenda detalj, men då är det ju svårt att prova nya saker såklart. Men det är ett problem jag har som jag måste jobba med. Jag måste våga släppa taget och bara köra på och intala mig själv att jag kommer inte att dö. Det kommer gå bra oavsett vad som händer!

Jag är glad att jag ska åka med min sambo, han är min största trygghet just nu.

Jag hoppas hoppas hoppas att jag kommer att inse att det är helt okej att åka tåg. Då kan jag åka tåg själv ner till familjen sen, då slipper min sambo åka dubbla vändor för att lämna och hämta mig.

Vad gäller kostnaden så kostar det ungefär lika mycket att åka tåg som att åka bil. Det positiva är att min sambo slipper sitta och köra i flera timmar. Jag vill klara av det här för hans skull. Han är min klippa och han finns alltid där och hjälper mig. Men de här körningarna till min familj, alltså det håller inte.

Skulle vara jättebra om jag klarade av att åka tåg själv sen efter det här.

Som sagt känner mig lite apatiskt nu, typ tom. Inga känslor, ingenting. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Jag vet inte hur jag kommer att känna när det är dags att åka till tågstationen. Jag vet ingenting.

Det skrämmer mig :(

Men jag vet att det är värt för att hälsa på familjen. Jag vet det. Därför tvingar jag mig själv.

Jag kommer inte att dö

Men kommer jag få panik?

Nej nej, hoppas inte, tror inte. Vill inte de!