Mitt humör går nu upp och ner väldigt mycket.

Ena stunden kan jag sitta och bli helt deprimerad fast inget speciellt har hänt. Jag har ingen matlust, ingen lust att göra någonting, det som gjorde mig glad förut känns bara drygt och det känns som att inget betyder något.
Jag sitter och funderar och funderar och det känns som att livet är skit. Att jag bara kliver upp på morgonen och väntar ut dagen för att sedan gå och lägga mig och sen kommer en ny dag...

Detta kan vända på bara en halvtimme och vips så är jag så lycklig och glad så jag vill gråta glädjetårar.

Jag blir så förvirrad och vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Det är så drygt att vara så djupt deprimerad av och an. 
Jag försöker komma på hur jag ska bättra mitt liv och vad jag ska göra men det står still.

Just nu känns det som om jag bara väntar på någonting men jag vet inte vad jag väntar på.
Jag bara låter dagarna gå....

Jag vill bara spy på det här. Jag är så himla trött. Om jag fick så skulle jag nog kunna sova bort en hel dag.

Men jag går upp varje morgon, med världens sämsta morgonhumör. Jag går runt här hemma och är ledsen och deprimerad. Men sedan plötsligt är jag glad och fnittrig.

Jag är så instabil och det gör mig rädd. Jag vågar inte göra någonting för jag vet inte hur jag mår.

Mår jag för dåligt för att göra något?

Eller mår jag dåligt för att jag inte gör något?

Min sambo frågar mig hela tiden hur jag mår. Jag orkar inte svara längre. Jag är så trött på mitt jävla gnäll nu. Jag är trött på att alltid svara att jag mår dåligt, att jag mår dåligt utan en vettig anledning.

Jag vill bara vara normal och ja, må hyffsat bra. Vara nöjd med livet.

Men jag är deprimerad jämt. Varför varför varför?!

Gå ut och gå promenader, dricka tillräckligt med vatten, inte sitta vid datorn för länge, hålla städat här hemma.

Sen mår man bra, right?

Jag har inte ens försökt, jag orkar inte försöka. Jag sitter bara och väntar, väntar på bättre tider?

Jag sa till min sambo att jag längtar efter sommaren, vilket jag har sagt flera gånger förut.

Då svarade han att jag måste väl leva nu också, jag kan ju inte bara vänta och leva halva året?

Jag vill bara sova, jag vill bara tycka synd om mig själv tills allt försvinner.

Är det här en deprission? Är jag deprimerad? 

Varför är jag deprimerad nu? Jag har ju stått upp för mig själv det här året, jag har gjort det jag ville göra. Jag har mitt drömliv, jag har alla förutsättningar till att göra det jag vill.

Jag kanske är rädd. Det kanske är läskigt att ha alla dörrar öppna och sedan se att man kanske inte vågar göra det man vill göra när man väl får chansen.

Det är mycket lättare att inte kunna göra det man vill göra. Då behöver man aldrig få reda på att man kanske är en fegskit när man väl får chansen.