Man känner sig värdelös när man inte arbetar, när man inte har en uppgift, när man inte har rutiner eller några "måsten". Det är som ett enda långt sommarlov och till slut får man för mycket av det goda.

Jag är ingen, jag behövs inte, jag duger inget till. 

Jag bara finns.

Jag var arbetslös i ett år innan jag träffade min sambo. Jag sökte massa jobb men fick inget. Jag fick i stället arbeta 8-16, mån-fre för 3000 kronor i månaden (räkna ut den timpenningen du) genom arbetsförmedlingen.

Det var skönt att jobba, men det tärde på en att inte ens ha råd med ett busskort.

I samma stund som jag skulle flytta till min sambo så fick jag plötsligt ett jobb. Många hade sökt jobbet, men de hade valt mig. De valde mig utan erfarenhet eller utbildning, de såg väl min vilja till att arbeta kanske?

Men vad får jag lov att göra då? Tacka nej, jag skulle ju flytta.

Helt sjukt att längta efter ett jobb, sedan när man får ett, ett jobb man skulle trivas med, då tackar man nej.

Jag flyttade iväg med min sambo. Jag skulle få jobba med honom. Allt skulle ordna sig till slut.

Min sambo jobbar hemifrån, det var helt perfekt. Han och jag tillsammans.

Men efter ett år så har jag nu insett att det kommer inte komma några jobb till mig, vi får jobb precis så vi klarar oss men det är långt ifrån två löner.

Nu har jag suttit här hemma i ett års tid. Jag har knappt lämnat huset. Varför skulle jag, det är bara skog runt omkring och jag har inget körkort.

Nu börjar det kännas i kroppen, jag börjar bli deprimerad. Att aldrig träffa folk, att inte ha några intressen, att inte ha några platser att åka till.

ATT

BARA

VARA

HEMMA

Det tär på en att bara vara hemma. Det är roligt i början, att umgås med sin älskade, att ha filmkvällar mitt i veckan, att vakna när man vill på morgonen och att man får en frihet som väldigt få har. Det är ett lyxliv i början!

Men sen, det är sen som värdelösheten kommer. Jag känner mig så jävla värdelös.

Jag ser ingen anledning till att klä på mig, sminka mig och ibland glömmer jag bort att duscha.

Ingenting fungerar, allt är kaos. Det är sommarlov varje dag och jag sitter och väntar på när allvaret ska börja. När ska jag börja ta tag i mig själv?

Nu har det gått ett år. Ett år av att gå upp vid tolv på dagen. Sitta vid datorn 10 timmar per dag. Knappt gå utanför dörren så kroppen blir helt stel och jag får ont i ryggen. Jag är så trött så trött.

Enda gångerna jag kommer ut är när vi ska handla. I början så fixade jag håret och sminkade mig då. Men nu har jag börjat strunta i det också. Jag går ut osminkad bland folk, något jag aldrig skulle göra förut. Jag bryr mig inte i någonting.

Jag blir galen om jag inte har någon uppgift, så jag hittar på saker och måsten. Jag tillägnar all städning till mig själv. Men jag är så trött och seg så  jag skiter  i det och mår piss av att jag inte ens klarar av att städa.

Jag som inte ens har ett jobb borde väl åtminstone klara av att hålla rent och snyggt hemma?

Jag har inte några kompisar här, jag tror det är där som skon klämmer som värst.

Jag har mina kusiner som jag snackar på skype med.

Utan kompisar så kan jag inte hitta på saker på egen hand, utan min sambo. Jag blir så himla beroende av min sambo. Jag älskar honom och han är min bästa vän. Men jag tror att man behöver ha folk runt omkring sig för att få stimulans och må bra.

Jag vet inte vart jag ska börja, om jag ska skaffa en hobby och må bättre för att skaffa ett jobb eller om jag ska skaffa ett jobb för att ha råd med en hobby?

Att sätta sig på en buss, att gå på en arbetsintervju, det är så läskigt så jag nästan svimmar av när jag tänker på det.

Snön faller sakta utanför fönstret. Hur kan jag vara så olycklig? Jag har världens finaste hem, världens finaste pojkvän och vi har möjligheten att alltid vara med varandra och en frihet som gör att vi kan göra saker som gör oss lyckliga. Vi har inget 8-17 jobb som kommer i vägen. Vi bor nära naturen och folk skulle drömma om att ha vårat liv.

Jag har funderat på att börja volontärarbeta på ett katthem. För att arbetsträna lite grann. Jag älskar katter och jag volontärarbetade på ett annat katthem innan jag träffade min sambo.

Men det är så himla svårt att ta telefonen och ringa de där samtalet. Jag vet inte varför men det är jättesvårt!

Jag vet att om jag ringer och sen har varit där en gång så kommer det släppa. Men att ta steget, att ta upp telefonen, det är så himla svårt!

När jag sitter och funderar så här intensivt så blir jag stressad och får som en klump i bröstet, den klumpen växer och växer, jag blir spänd i hela kroppen och en panikångest attack är inte långt borta.

Jag är inte så rädd för attackerna längre, det känns mer som ett sätt att "släppa på trycket". Men det är drygt när man går en hel dag och känner att det blir värre och värre och värre, tills man sprängs. Det är obehagligt!

Nu ska jag ta en dusch och sen får vi se om jag ringer de där samtalet, just nu är det en liten chans men vi får se.

Det skönaste vore att bara berätta för dom om mitt situation och att jag behöver arbetsträna bla bla bla.

Men jag är så rädd att bli dömd, att de ska tro att jag är instabil eller nått.

Men min kärlek till katter finns det ingen tvivel om, det måste de ha klart för sig i såfall.

Aja, massa babbel blev det idag. Men alltid skönare efter man har skrivit av sig.

*andas iiiiiiiiin andas uuuuuut*

Vi hörs!