Jag vet inte om jag har agorafobi, socialfobi, eller bara panikångest. Men något helvete är det som jag upplever i alla fall. Idag hade jag en så kallad helvetesdag. Enjoy..

Vi skulle åka och handla mat idag. Inte på någon av de två "trygga" affärerna utan i stället vid en affär som ligger en längre bit bort. Jag hatar att åka till den affären, det innebär över en timmes bilfärd på motorvägen plus massa mer folk i affären. Men jag kan ju inte undvika vissa affärer hela mitt liv utan måste åka trots att kroppen skriker nej.

När jag ska göra något "läskigt", något som för mig innebär att jag inte har kontroll, då försöker jag kontrollera det genom att planera och planera och planera, in i minsta detalj. Till slut märker jag att jag inte kan planera tillräckligt för att bli trygg, jag måste helt enkelt bara slänga mig ut och härda, bara åka till den där affären trots att jag inte vill. Den där affären har jag "tränat" på i över ett år nu och det är fortfarande en hemsk upplevelse att åka dit, men vissa dagar går det bra, andra dagar är det svårare.

Om jag ska sätta det på en skala från 1-10 där 10 är rejäl ångest och den värsta av värsta så var det kanske en 8a eller 9a idag :(

Jag tar det från början till slut...

På morgonen så började det med en noga uträknad frukost. Men den blir aldrig tillräckligt bra för mig och jag får alltid för mig att jag får ont i magen för att jag åt de där, att jag åt för lite och är för trött för att åka. Jag försöker komma på massa anledningar till att inte åka och skyller på frukosten. Efter det så ska jag sminka mig och göra mig i ordning. Jag försöker kontrollera situationen genom att sminka mig perfekt, sätta på mig finare kläder och får då för mig att om jag kontrollerar detta så kan jag i alla fall inte stressa över den saken.

Men egentligen så vill jag inte vara uppsminkad, jag känner mig inte bekväm då. Jag skulle vilja ha på mig mjukisbyxor och mörka färger, jag vill inte synas. Så fort jag är klar med sminket så ångrar jag mig och blir sur, stressad och nervös...

Sedan kommer illamåendet. Jag gick på toa minst 5 gånger. Min värsta madröm är att jag ska behöva gå på toaletten mitt på motorvägen, att jag ska bli toanödig inne på affären. Nu har jag tränat mig ganska bra på detta och har använt toan på affären flera gånger. Men fortfarande så är jag besatt av tanken att jag inte ska kunna gå på toaletten när det behövs och jag fantiserar ihop hemska senarion om detta, får ångest och vill bara vara  hemma.

Timmen innan vi ska åka så hyperventilerade jag smått. Min sambo frågar mig hur jag mår, men jag behöver inte svara, han vet hur det ligger till och det är samma varje gång. Jag säger att jag verkligen inte vill åka men att jag tvingar mig själv, jag måste ju kunna åka och handla! Innan vi ska gå utanför dörren så går jag på toa en gång till, bara utifall att. 

Jag sätter mig i bilen och mår sämre och sämre ju längre bort från huset vi åker. Längre och längre bort från tryggheten. Idag var det meningen att vi skulle handla var för sig, jag skulle handla "hemliga ingredienser" till en tårta. Men när vi sitter där i bilen så ändrar jag mig och vill inte handla själv, inte när jag mår såhär dåligt.

Det vackra snölandskapet som vi åker förbi får mig att bli lugn en stund.

Jag fryser i bilen, jag fryser fast värmen är på högsta. Vi går ur bilen och in på en affär, den korta biten utomhus får mig att frysa så jag skakar i hela kroppen. Fötterna är iskalla och händerna likaså.

Väl inne på affären så blir jag som förbytt, jag blir stirrig och det känns som att det inte finns något syre. Jag vill inte få ögonkontakt med någon, absolut inte prata med någon och tjejen som står med smakprover skyndar jag mig förbi...

Eftersom jag skulle ha massa ovanliga tårtingredienser så tar det lite längre tid än vanligt. Till slut säger jag till min sambo att jag måste ut fort, att nu måste vi bli klara och gå ut!

Sen kommer jag till kassan.

Kassan, det är där min ångest når sin topp. Jag planerar i huvudet alla steg jag ska göra, vad jag ska säga, vad min sambo ska göra. Allt ska planeras så jag har kontroll. Den här gången vare jag som skulle betala. Jag skulle betala mina saker först och sen min sambo sina. Annars betalar alltid han, en ändring i rutinen gör allt så mycket värre. Men jag såg framför mig hur jag skulle betala först och han sen.

När jag står vid kassan så är jag okontaktbar, som en robot. Min sambo mumlar något åt mig och jag bara nickar. Jag börjar lägga mina varor på bandet och vänder mig om.

MIN SAMBO ÄR BORTA!

Vart är han?! Vart gick han?! Vad sa han?! Kommer han snart?!

Jag fortsätter lägga upp sakerna, säger hej till kassörskan och ler nervöst.

Då ser jag min sambo i kassan mittemot. Han bytte kassa, han tog en egen. Min planering i huvudet krossades och jag blev helt ställd. När jag sedan står och packar så frågar han om det gick bra (om pengarna räckte) Jag mumlar ett "ja" och vi går ut.

På vägen ut så frågar jag 

- Varför bytte du kassa?

- Jag sa ju att jag skulle byta, det gick ju fortare.

- Men du mumlar ju jämt, jag hörde inte... 

Jag viskar: Jag var mitt i en attack....

- Men det kanske är dags att växa upp någon gång?

Jag svarar med: Men jag är inte invalid?! Jag förstår väl att jag måste kunna handla själv?! Det är inte det som det handlar om..

Jag avbryter mig själv, tårarna kryper fram..

Vi sätter oss i bilen och jag är helt tyst.

Vad sa han? Varför sa han det? Han vet ju om hur allt fungerar, hur det ligger till.

Jag blev så sårad. Mitt i en jävligt känslig situation så säger han sådär..

Men jag vet vad han menar. Vi är ju båda två i det här. Han kan inte vara min barnvakt jämt. Han är också en människa med känslor och humör, han kan inte vara stark jämt och stå vid min sida. Ibland måste jag klara mig själv och inte lita på att han alltid ska anpassa sig.

Jag gråter tyst i bilen, inte ett ljud, låter tårarna bara rinna sakta nerför mitt kladdiga smink som jag så gärna vill få bort från ansiktet just nu.

Han frågar hur jag mår men jag säger att jag inte vill prata om det, efter ett tag så börjar jag ändå att förklara.

Jag försöker förklara för honom att det inte var hans fel, att det är klart han ska kunna byta kassa, att jag förstår att han inte kan läsa mina tankar och att jag inte är rädd för kassor. Det var bara droppen som fick bägaren att rinnga över.

När vi kommer hem och kliver ut ur bilen så börjar jag frysa igen. Jag fryser brutalt mycket om jag får uttrycka mig så. Vi går in med kassarna. Blodsockret är lågt, jag har inte snusat på hela tiden vi har varit borta. Ångesten har växt och är som en stor svart klump i magen. Jag springer omkring där inne, sätter på mig täckbyxor, mössa, halsduk. Slänger in vedträn i huset och försöker tända en brasa i öppna spisen. Vi har ingen reklam kvar att tända med, bara pappkartong. Jag inser att jag inte kommer kunna tända en brasa så snabbt och plötsligt ger jag upp. Jag slänger iväg papperet, rusar in i sovrummet och bara gråter.

Jag skriker och gråter i min mössa. Jag gråter för att jag fryser, jag gråter för att spänningen i kroppen har hållit i sig så länge, för alla undertryckta känslor som jag haft medan vi var på affären. 

Jag går ut till vardagsrummet igen, tar min snusdosa, går direkt in till badrummet. Slänger av mig kläderna på golvet och ställer mig i duschen. Låter vattnet värma kroppen och tvättar bort det äckliga sminket som hållt mig fången och känns som ett klister i ansiktet så jag inte kan andas.

Jag står där och gråter ett tag.

Sedan tar jag på mig handduken och går in i det mörka sovrummet. Lägger mig under täcket och känner värmen sprida sig i kroppen. Jag är helt slut, helt död. Jag bara ligger och blundar, det är det enda jag klarar av.

Till slut kommer min sambo in och frågar hur det är, han ber mig ligga och vila ett tag och sedan går han in och fixar mat.

Detta blev en extra lång dag. Jag har klarat att åka till de där affären flera gånger sen BAM så kommer det en helvetes dag. Man får helt enkelt inse att de kommer att komma. Man får inte känna sig som en loser då och glömma alla framsteg man gjort. Man får bara suck it up och hoppas på en bättre dag i morgon.

Min sambo föreslog att jag skulle kontakta psykologen igen, men jag vet inte. Vi får se.

Kommentera gärna om du har något tips, om du har upplevt samma, om du har frågor eller bara vill prata.

Jag gillar kommentarer :) Känns skönt om man inte är ensam.