Imorgon åker jag hem till familjen och hälsar på vilket innebär:

bilresa flera mil

tågresa flera mil

sova borta

inte vara med min sambo

det kommer säkert lite fler obehagliga saker också ;)

Men jag ska nog se till att klara av det, men är ganska nervös måste jag erkänna!

Kommer såklart att uppdatera när jag kommer hem om hur det gick.

Hörs om ungefär en vecka! Ta hand om er därute!

Jag har glömt bort att berätta hur det gick med mötet hos psykologen.

Jag var aldrig dit.

Kvällen före så hade jag glömt bort det och hållt mig upp sent. Sedan på morgonen så var jag så himla trött, mådde dåligt och ville bara ligga i sängen.

Sen kom jag på, att jag går ju till psykologen för min egen skull. Om jag inte vill gå dit så behöver jag inte det.

Men min prestationsångest gör att jag får världens skuldkänslor om jag inte gör saker perfekt. Men jag släppte taget och sa till mig själv att det är okej. Psykologen har sagt flera gånger att det är heeeeelt okej att ställa in möten.

Jag skickade iväg ett sms. Men sedan så ringde han upp. 

Han var väldigt nyfiken på hur det gick när jag åkte på tältsemester. Jag berättade om hur bra det hade gått, att jag var nervös innan men att det gick över.

Han försökte tuta i mig hur stolt jag ska vara över mig själv, hur mycket jag har klarat av. Men det är tydligen väldigt svårt för mig att fatta :S

Han sa att jag till och med borde skriva en bok! Haha!

Jag berättade om bloggen och han tyckte att det var en jättebra ide :)

Till slut hade vi pratat i en halvtimme så det blev ju nästan ett möte ändå fast över telefonen och dessutom GRATIS. Det klagar vi inte över :)

Men skönt egentligen, att psykologen bryr sig. Att han ringer upp och frågar hur man mår och hur allt har gått.

I början tyckte jag att det var drygt (fortfarande svårt att berätta och erkänna när jag mår dåligt, vill alltid vara stark utåt)

Men nu börjar jag uppskatta det. Det blir lättare att öppna sig för någon som bryr sig och som inte bara babblar..