friskochgalen

Alla inlägg den 9 september 2011

Av MsEvolyn - 9 september 2011 23:56

Jag har mått så bra på sista tiden. Otroligt bra. Jag har nästan svävat på moln. Känt mig stark, modig, NORMAL och harmonisk.


Men nu kom panikångesten tillbaka igen. På en skala från 1 till 10 där 1 är inget och 10 är katastrof så ligger jag kanske på en 4a eller ja, 5a kanske.


Men den här gången har jag kontroll, känner mig deppig men jag har kontroll.


Jag märkte nu att panikångesten är väldigt kopplad med mina resor hem till familjen. När en resa dit börjar närma sig, när släkt och vänner därifrån ringer till mig. Ja, då stressar jag upp mig, får små "panik känslor".


Det är synd, att åka till familjen ska ju vara roligt, något jag ser fram emot.

Men pressen därifrån är så stor. Speciellt från två personer i släkten.


De två personerna vet inte vad dessa ord betyder


respekt

hänsyn

omtänksamhet


När de ringer mig så vill de bara prata om sig själva, jag får inte komma till tals och om jag försöker lägga på så "ska de bara berätta en sak till..."


Självklart är jag en snäll lyssnare, men när de inte lyssnar på mig då blir det inte ett trevligt samtal längre.


Dessa samtal stressar mig så otroligt. Pressen av att alltid finnas där och svara, skuldkänslorna när jag dissar.


Jag försöker snällt säga "jag ska se en film nu (eller diska, eller åka och handla)

men de fortsätter bara att prata. När de fortsätter att prata så får jag en klump i magen, huvudet snurrar, jag får nästan panik och vill bara skrika rakt ut


JAG MÅSTE LÄGGA PÅ, DU LYSSNAR JU INTE PÅ MIG, VISA LITE HÄNSYN FÖR FAN!


Men de vet ju inte om hur dåligt jag mår, de vet inte att de stressar mig, de vet inte att jag ligger med dödsångest på kvällen av stressen.


Vanligt vett och hänsyn borde de ha ändå

Men om de visste om att jag hade ångest PÅ RIKTIGT skulle de förstå bättre då?


Den ena vet att jag har ångest. Jag berättade till och med att jag nyss varit till psykologen. Till svar fick jag:


- Nej, de där tycker jag är onödigt, du kan väl göra lite KBT hemma för dig själv i stället?


Vilket jävla svar!! Frågade inte ens hur jag mådde!!


De tar inte mig på allvar, de bryr sig inte. Och lik förbannat så sitter jag och är så jävla snäll och lyssnar på deras problem i flera timmar!


Varför är jag så jävla snäll? Varför sätter jag mig själv åt sidan när ingen annan gör det?


Utåt sett så är vi väldigt trevliga i min släkt, vi har roligt ihop och alla har sina egna personligheter och unika egenskaper.

Men det som inte syns på utsidan är att vi ALDRIG pratar om problem. Då menar jag inte problem som "vilken mat som ska lagas på julafton eller vilken dag vi ska åka och bada" utan allvarliga problem, djupa problem.


Känslor

Sorg


Detta pratar vi aldrig om. Om någon är ledsen så ska man sopa det under mattan.


Vi har en outtalad tävling i "framgång". Pengar, boende, partner och sådant. Det är det som räknas. Ytliga saker. 


Ni kan ju tänka er vad som händer om någon i släkten har panikångest? 

Det får inte finnas, det sätter käppar i hjulet för "framgången".


Som personen sa "men gud va onödigt att gå till en psykolog".


Men jag måste vara ärlig, berätta, de måste förstå och jag måste visa vart mina gränser går. Jag får inte vara för snäll, jag måste tänka mer på mig själv.


För tänka på sig själv är ju de andra expert på, det är ju det som de gör hela dagarna!


Min sambo ville att jag skulle skriva ett brev till en av personerna. SKriva ner allt, ärligt om min ångest och stress. Men det skulle bli så .. 


Ja vad säger man.. Ja, vi skulle aldrig kunna prata om djupa saker helt enkelt!

Vi har aldrig gjort det, bara sopat under mattan.


Jag kommer ihåg när jag var i yngre tonåren. När jag blev dumpad av min pojkvän. En av personerna skulle skjutsa hem mig. Jag grät och grät i bilen. Inte ett ord som tröst fick jag.. inte ett enda.. det var liksom suck it up!


Vi pratar inte om känslor..


Men jag måste berätta om min ångest för att sakta må bättre.


Hur?

När?


Jag vet inte..


Jag ska till psykologen på tisdag. Hoppas han kan hjälpa mig med detta!


ANNONS

Presentation

Mitt motto:
När du känner att rädslan sätter stopp, att ångesten trycker upp i halsen och kroppen fryser till is. Det är då du ska ta tag i din egen krage och härda. För varje gång du vunnit, desto lättare blir det. Jag lovar :)

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Klicka gärna och svara, skulle vara kul att veta hur många läsare jag har :)
 Jag är inne här regelbundet :)
 Jag är här ibland, men sällan
 Det är min första gång jag är här nu och gillar det jag ser :)
 Jag råkade bara klicka förbi ;)

Följ bloggen

Följ friskochgalen med Blogkeen
Följ friskochgalen med Bloglovin'

 

Det finns hjälp att få ♡

Behöver du prata om det du inte kan prata om?

Länkar

Skriv i min gästbok!

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2011 >>>

Sök i bloggen

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se