Jag har haft en dov smärta i brösten i någon vecka. Konstigt men inget jag har tänkt på så mycket.

När jag klämmer på brösten så känns det som om jag har träningsvärk i bröstmuskeln. 

Idag blev jag extra orolig. Klagade och jämrade mig. Till slut så tyckte jag att det dunkade en dov smärta vid vänster bröst.

Herregud hjärtat!

Jag blev livrädd. Rädd för att det skulle vara något fel på hjärtat.

Rädd för att dö.

Jag och min sambo låg i sängen. Till slut fick jag panik. Jag grät och grät och grät. Samtidigt som den dova smärtan inte ville försvinna och jag blev mer och mer rädd.

Min sambo försökte lugna mig, men i den stunden så kunde jag inte lugna ner mig.

Jag var totalt livrädd för att dö, så jävla rädd att jag började tänka tankar om att ta livet av mig för att jag inte orkade vara rädd längre!

Panikångest är hemskt, så jävla hemskt!

Jag grät och sa:

"Det spelar ingen roll vad jag gör, det spelar ingen roll att jag försöker, ångesten är ändå kvar, jag vill bara att den ska försvinna!"

"Jag kan saker, jag är smart, men jag kan inte kontrollera den här jävla plågan och det gör mig galen"

Åh fy fan va hemskt det var.. men de va skönt att gråta ut.

I stundens hetta så vill jag verkligen inte leva längre, trots att det är det jag är rädd för, alltså att dö.

Samma visa igen då, så fort det börjar kännas bra så ger panikångesten mig en smäll på käften och så är man tillbaka på ruta ett igen..