Måste publicera den här låten igen. Den beskriver panikångest så bra!

Texten är helt underbar och refrängen får mig att börja gråta varje gång jag hör den.

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers1

Har du nån gång känt dig ensam, utan nån att hålla om
Då ångesten kom bakifrån och ingen här vet hur du mår//
Då skuggan rör sig överallt, då rummet krymper och sen pang
Ligg du där vid elementet för du fryser som ba fan//

Och benen går åt var sitt håll och det blir svårt att stå
Får en fysisk reaktion, fast läkaren hittar inget fel ändå//
Man lever så begränsat, Tankarna dom cirkulerar
Känner sig så ensam, tänker att man inte orkar mera//

Måste hyperventilera, För att få ha luften kvar
och hjärtat börjar dunka snabbt, de känns som man ska tuppa av//
De känns som någon sticker 1000 nålar i kroppen
och man gråter själv för att de känns som man tappar hoppet//

För att allt är svart, fast alla andra ser ljuset
30 grader varmt fast man själv ligg där stel frusen//
Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du är inte ensam//

Reff

Sweet darling, you worry too much, my child
See the sadness in your eyes
You are not alone in life
Although you might think that you are

Vers2

Har du nån gång känn dig ensam, Utan känslan av att älska
Och då gråter av en längtan och du svimmar utav rädslan//
Av att aldrig kunna ta de andetag som du förtjänar
Fast du önskar varje gång som ser upp och ser ett stjärnfall//

Och du tänker på den dan då hela livet blev förändrat
Så du ligger där och ber om att tabletterna ska hjälpa//
Faller in i apati, de känns som om,, man saknar hjärta
Och man hittar inte meningen med att fortsätta kämpa//

- Som en blixt från himlen, kom från ingenstans
Får panik försöker fly men fötterna dom sitter fast//
De regnar överallt i själen, fast vädret lyser klart
och Man visste vart man skulle tills att vägen viker av//

Man lider av en känsla som man aldrig kom ifrån
Sanningen tystnar för man tror inte på orden man får//
- Och man tänker att det aldrig kommer vända
Men ta dig i kragen för att du aldrig ensam//

Detta har varit jättesvårt för mig, att vara ärlig mot mina nära och kära och säga att jag mår dåligt, att jag är stressad och att jag inte hinner med allt.

Alla sätter press på mig att jag ska komma hem till familjen. Annars blir de sura och tvära. Men de tänker aldrig på att jag bara är människa, att jag också har jobb att sköta, sysslor som måste göras innan hösten och att vi inte badar i pengar!

INGEN har kommit upp hit och hälsat på. De bara hör av sig och säger att jag borde komma ner och om jag inte kan göra det så ger dom mig dåligt samvete.

Men den här gången så gjorde jag så som jag alltid borde ha gjort. Det var svårt, egentligen ville jag bara säga att vi kommer ner snart, att jag lovar att komma för att sedan få världens stress i kroppen att jag måste klara av det. Annars så har jag svikit dom. 

Den stressen och pressen leder oftast till mina panikångestattacker.

Men som sagt den här gången skötte jag det hela på ett helt nytt sätt.

Här kommer smsen mellan mig och min kusin:

Kusin: När kommer du hem då?

(Jag suckar och känner pressen av att jag har svikit henne genom att hon måste fråga men jag är ärlig och svarar)

Jag: Jag vet inte

Kusin:  Men jag saknar ju dig nu ju kram

(ännu mer press, jag borde verkligen åka NU)

Jag: Men kom hit då

(det är ju faktiskt sant, hon kan ju lika gärna åka hit vilket hon aldrig gjort medan jag har åkt ner varje månad)

Kusin: Men de är ju långt kram

Jag: Det är väl lika långt för mig?

(Jag kontrar med det uppenbara, varför är det så lätt för mig att åka när det är så självklart att det är långt för henne?)

Kusin: Ja vet

Jag: Jag kom på de nyligen. Att jag har åkt ner flera gånger men ingen har kommit hit. Vi har liksom också jobb att sköta och badar inte i pengar :S

Kusin: Nej ja vet men ja har tyvärr inte råd annars hade jag gärna kommit :)

Jag: Vi har inte heller råd och min pojkvän måste göra klart saker med huset innan hösten. Men alla verkar tro att vi kan åka vilken dag som helst. Jag har blivit jättestressad av de. Massa press på att jag ska hinna allt. Min pojkvän vill att jag ska må bra men han är ju inte gjord av pengar heller :(

(Jag berättar hela sanningen, något jag aldrig gjort förut)

Kusin: Okey ja de förstår jag kram

Jag: Skönt att höra :) Kram

"Ja det förstår jag"

"Ja det förstår jag"

"Ja det förstår jag"

Dom orden betydde så mycket för mig! Det är dom orden som jag alltid velat höra som jag endast har hört från min mamma hittills. Det är detta min stress ligger i, att jag aldrig får höra de där orden. När jag hör dessa ord så försvinner en stor sten från hjärtat.

Det är konstigt att de aldrig har tänkt på saker från min synvinkel. Hur kan de sätta sådan press på mig att jag ska komma ner hela tiden, när de själva tycker att det är en omöjlighet att komma upp?

Men om jag vågar fortsätta vara ärlig så kommer de nog förstå och min stress kommer släppa mer och mer.

Jag känner mig så duktig! Detta var en av sakerna som jag pratade om med min kurator. Att jag är rädd för vad andra ska tycka och inte vågar vara ärlig. Men hon bad mig att vara ärlig och var nästan säker på att de skulle förstå.

Så skönt att få bekräftelse, att höra att min kusin förstår att jag bara är människa och att hon finns där och inte är sur på mig.

Att det är okej att må dåligt och inte ha tid, men att ens nära och kära finns kvar och är redo när man själv är redo att hälsa på