Ensam hemma.. såklart.

Stod och diskade med radion på högsta volym. Basen dunkade och det var den ena dunka dunka låten efter den andra.

Jag hade slängt i mig en kladdkakemuffins precis före.

Plötsligt så känner jag hur jag börjar gå upp i varv. Allt dunkande från den höga musiken, en kladdkakemuffins full med socker.

Jag började hispa över att jag skulle få panik av detta. Att hjärtat skulle rusa iväg.

Min karl kommer inte hem förens tidigast om två timmar... FAN

Jag stängde av musiken och skyndade mig till datorn och bloggen, min enda räddning.

Skriv skriv skriv, andas andas andas, djuuuuupa andetag.

Fan va drygt detta är!

Det känns som att jag MÅSTE hålla koll på mig själv hela tiden. Fokusera!

För att annars så kommer jag bli galen, springa runt och skrika, hyperventilera och inte kunna lugna ner mig själv.

Bloggen är så jävla bra, man kan inte få panik när man skriver. Då måste man koncentrera sig, det är bara att skriva och skriva och skriva. Om jag inte vet vad jag ska skriva så skriver jag bara det första som ploppar upp i huvudet.

Nu är jag lite lugnare.. ska slå på lugna favoriter på radion istället och försöka diska klart.

Hoppas ni mår bra där ute!

Jag sitter med spänningar i bröstet, det har hållt i sig i flera timmar.

Jag har en känsla i kroppen, en känsla som jag känner igen. Det är den känslan som jag kände varje dag förut men som hade försvunnit. Nu är den här igen.

Stress, oro och att inte kunna slappna av trots att man ligger i en varm säng med sin älskling. Man är spänd och i varv hela tiden och till slut så kan man drabbas av en panikångestattack.

Alla tankar kring att besöka släkt och vänner, allt jag måste hinna med, all press och all ångest över att inte räcka till. Det är de som gör att jag får panikångestattacker.

Jag kom på det nyss.

Först vare på tal att jag bara skulle åka ner och fira min födelsedag, lite fika, umgås lite och ta det lungt en helg och sedan åka upp igen.

Men det fanns ju mer som jag BORDE göra, saker som gör mig stressad och mår dåligt.

Jag får ju inte glömma pappas födelsedag, syrrans skolavslutning, min väninna som nyss blivit gravid och gamla kompisgänget som vill bjuda med mig på en tur ut till en stuga och sova över.

Jahapp, där försvann den lugna helgen.

Det blev ändring och resulterade i två veckor planerat där nere.

UTAN MIN SAMBO som måste vara hemma pga av jobb.

Detta har nu gjort att jag mår lika dåligt som jag gjorde förut. All press på att göra saker för andra för att dom inte ska bli besvikna.

Klart det vore roligt att göra allt detta. Men varför jag mår dåligt beror på att jag 

känner att jag inte har något val. Om något inte klaffar så blir den personen det gäller så jävla besviken!

Då sätter panikångesten igång.

När jag är hemma med min sambo så passar jag på att vara självisk och göra saker för min egen skull. Men då ringer dom och påminner mig om att jag inte finns hos dom, frågar när jag kommer ner igen och ungefär som att jag struntar i dom.

Hur fan ska detta gå?

Jaja, nu har jag i alla fall en del att ta upp med terapeuten. Jag var ju orolig över att jag inte visste vad jag skulle prata om där, men nu har jag som sagt en del.

Godnatt på er!