Jag är så jävla stabil just nu. Så jävla skönt. Allt känns bara normalt.

Är dock fortfarande stressad, deprimerad och så.

Men det är så jävla skönt att inte tro att jag ska döööööööö varje dag!!

NI ANAR INTE HUR JÄVLA SKÖNT DET ÄR!

Man uppskattar allt i livet mycket mer nu. Bara att åka till affärn utan att få panik, att gå och lägga sig i sängen ensam utan att bli livrädd för tystnaden.

Jag har varit på ett badhus, jag har varit på krogen, jag har varit ensam hemma och jag har varit utan min sambo i en el vecka och ingen panikångest alls!

Men det var en dag, i tisdags eller onsdags som det kom en liten attack. Jag kommer inte ens ihåg varför den kom, så oviktig var den.

Jag var hemma hos mormor. Jag gick in på toaletten och låste in mig. Djupandades, började gråta, ville slå sönder saker, konstiga tankar for runt i huvudet. Men sedan tog jag papper och penna och skrev ner skiten som for runt. Sedan gick det över.

Ååh happy happy happy times! Min sambo har alltid sagt att det bara är en period att det kommer gå över och nu märker jag det. Hur det går över!

Det är som ett mirakel!

Tid läker alla sår? Inte vet jag. Men med tiden nu så har det blivit bättre och bättre. Jag har läst om extrem fall, stackars människor som får lida i flera år och jag såg framför mig hur jag skulle bara falla och falla ner i ett mörker och inte ta mig ur. Men för mig kanske det inte behöver gå så långt?

Hoppas hoppas hoppas hoppas!

Men man kan ju få återfall.. jag tänker inte sitta och tro att allt är frid och fröjd.

MEN JAG TÄNKER NJUTA AV TIDEN! OJ VAD JAG SKA NJUTA!