Idag är det en underbar dag, gissa varför..... för att det är en ångestfri dag!

Igår kväll så var jag lite nervig. Vi skulle kolla på film i sovrummet. Väldigt mysigt men mörker och tystnad framkallar lätt ångest hos mig. Men filmen var väldigt bra så fick bort tankarna lite grann i alla fall.

Sticket i hjärtat som kommer och går som en gång i tiden framkallande en av mina värsta ångestattacker, ja det sticket har jag fått tre gånger till nu. Varje gång har jag ignorerat det och vunnit över ångesten! Det känns så himla bra!

Ok, det var ett stick i hjärtat, det kändes konstigt och jag blev rädd. Men istället för att få panik så ignorerade jag det bara. Något som skrämt slag i mig totalt innan är nu ingenting att vara rädd för :)

Idag har det varit en helt vanlig dag. Jag har snusat, ätit frukost och vi har skottat snö på altanen (underbart att få jobba med kroppen)

Ingen ångest så långt ögat kan se, fast jag ska inte vara för optimistisk, jag vet att det är just då som ångesten brukar vara lurig och komma tillbaka.

Jag kanske ska ta och göra ett videoinlägg här ikväll. Förra gången när jag gjorde två videoinlägg så gick det inte att ladda upp dom, får se om det går bättre nu :)

PS! Igår när vi skulle handla så åkte vi stora vägen hem! Jag brukar alltid vilja ta småvägarna, får lätt panik av att åka bil annars och blir nervös. Men igår blev det ett framsteg :D Jag var väldigt stolt över mig själv då!

Idag känns det väldigt bra, kanske för att solen skiner?  

Jag har duschat, fönat håret med mina NYA styling produkter. Så skönt! Att få fixa till håret ordentligt höjer verkligen humöret.

Jag och min sambo har gjort en matsedel för veckan. Delat upp dagarna mellan oss vem som ska laga och diska. Nu kanske det blir lite ordning och reda. Rutiner är precis det jag behöver. Annars lallar jag bara omkring här hemma, känner att jag inte har något ansvar eller plikt. Då blir man rastlös och mår dåligt!

Men nu känns det väldigt bra. Sedan så har jag ett jobb den här veckan som jag kan sysselsätta mig med vid datorn. 

Jag ska försöka sola varje dag på altanen, få lite färg och lite d-vitamin.

Fan va jag måste ha fått brist på d-vitamin den här vintern.. usch då.

Nej nu ska vi dra iväg och storhandla och fylla kylskåpet. Ska även inhandla ens tock snus. Känns dumt, får dåligt samvete, men jag ska i alla fall försöka snusa lite mindre..

Kram på er så hörs vi mot kvällen!

Varje ångestfri dag är en underbar dag!

Nu är vi hemma igen. Bilresan gick förvånadsvärt bra! Jag gick bara på toaletten två gånger. Woho! Annars brukar jag vilja stanna vid varenda mack för att gå på toa.

Blir ju så jävla nervös av att åka bil, speciellt när man ska åka långt.

Nu ska vi ta och sova och jag ligger och funderar. Jag är faktiskt ganska nervös. Det har ju varit några ångestfria dagar men nu när vi är hemma igen så känns det som att ångesten ska ta över min kropp precis som den gjorde innan vi åkte.

Det sticker och känns konstigt i kroppen. Antingen vid hjärtat, eller i magen, eller på låret. Varenda liten grej sitter jag och analyserar och blir rädd över utifall det skulle vara något farligt.

Det värsta är ju när jag tror att hjärtat rusar iväg men att det är över på fem sekunder och jag sedan märker att det bara bubblade i magen! Då känner man sig så jävla fjantig!

Jag längtar så sjukt mycket efter sommaren. Mörkret skrämmer mig. Jag är van att bo i lägenhet med stadens ljus utanför fönstret, bilar som kör fram och tillbaka, alltid få besök där hemma. Men där jag bor nu är det tyst, mörkt och ibland mycket kallare än vad jag är van vid. Det är ju ett stort hus ute på bygden.

På sommaren kommer det nog bli mycket bättre, då kanske jag kan uppskatta detta vackra hus mer!

Varför känns det alltid konstigt på vänster sida av bröstkorgen? Är det för att jag helt enkelt har hört att hjärtat sitter på vänster och att det är hjärnspöken som spelar mig ett spratt? För jag har aldrig varit rädd för eller haft problem med höger sida...

Jag och min sambo låg nyss och diskuterade kring min panikångest och vi kom fram till det ena och det andra. Jag kunde absolut inte somna efter det så jag startade datorn för att skriva av mig.

Jag tror att jag har social fobi. Sorgligt men kanske sant.

Från att jag var 16 år så har jag varit väldigt blyg, tillbakadragen och aldrig någonsin spontan! Att besöka nya platser, människor och ställen var något som jag alltid undvek så gott jag kunde. Att gå på bio var det värsta jag visste!

Detta blev värre och värre utan att jag märkte det. Jag tänkte aldrig på att det berodde på något utan sa bara "jag har inte lust" om någon bjöd med mig på något som kändes nytt eller otryggt.

Anledningen till att jag inte har funderat på om det var social fobi är för att jag kan gå på stan, fika, gå på krogen, handla på ica och så vidare. 

Men jag glömde en viktig detalj......

Jag har ALLTID gått på samma krog, ALLTID handlat på samma affärer och bott i samma stad i hela mitt liv.

Inte konstigt att jag vågar gå till affären när det är samma fucking affär sedan flera år tillbaka? Inte konstigt att jag kan gå på krogen när jag har varit där i flera år?

Jag skulle på en sthlms resa med en grupp i våras. De flesta skulle tycka att det hade varit skitroligt, spännande och underbart. Men jag var livrädd. Rädd för att jag inte visste var, hur, när, exakt tid eller aktivitet.

Det var ju en ny plats!

Nyligen har jag flyttat 30 mil norrut. Nu kan jag plötsligt inte gå på cafe längre, vi har inte varit på krogen en enda gång och vi handlar på samma affär varje gång vi ska handla.

Att jag inte har sett det här mönstret förut?!

Jag har alltid skyllt på att jag inte har lust, alltid handlat på samma affär för att "varför ska vi handla någon annanstans?"

Undermedvetet så har jag ju undvikit nya platser kanske för att jag har social fobi och tycker det är jobbigt?

Min sambo nämnde en restaurang som skulle vara jättebra med fin utsikt och allt. Det första jag tänkte på var "fan va läskigt, jag har aldrig varit där.."

Helt sjukt! Jag har fan social fobi av något slag och inte lite heller! Jag kan ju inte ens fika på ett jävla fik och detta har jag inte märkt av för att jag har ju gått på samma fik i hela tiden.

Såklart finns det undantag, såklart har jag varit på nya ställen och besökt platser. Men jag kommer inte ihåg en enda gång då jag har varit på en ny plats utan att vara rädd, alltså ovanligt rädd, överdrivet rädd.

Inte ska man vara rädd för att gå och fika? Det ska man ju se fram emot!

Min sambo ville hälsa på sin barndomsvän som inte bor så långt bort nu när vi har rest hemifrån. När han nämner det så reagerar jag som om han nyss har frågat mig om jag vill bada i en pool fylld med hajar. Jag blir helt jävla fucking livrädd!

Vad är det värsta som kan hända?

Ingenting

Du har aldrig träffat människan, vad är det värsta som kan hända?

Ingenting

Men varför blir du så jävla rädd då?

INTE FAN VET JAG!

Jag har alltid reagerat negativt på nya saker, men aldrig funderat på varför och att det kan vara social fobi förens nu när jag verkligen har testat mig, flyttat till en ny plats och blivit tvingad in i nya miljöer.

shit alltså..

Då har man haft flera dagar som varit så gott som ångestfria.

Imorgon åker vi hemåt, jag är nervös över hur det ska gå eftersom jag har haft ångest när jag har varit hemma, men nästan ingen ångest nu när jag är borta.

Då kanske ångesten kommer tillbaka sen när jag kommer hem?

Med tankens kraft så kan man lyckas med mycket. Jag vet att om jag intalar mig att det inte är platsen som är problemet utan min inställning. Att ångesten inte automatiskt bara ploppar fram för att jag kommer hem.

Men det är lätt hänt att jag kommer att vara rädd för att den ska komma fram när jag kommer hem och att inställning gör att den faktiskt kommer fram...

Men det blir vad man gör det till..

Jag ska försöka promenera mer nu, vet att jag har sagt det många gånger men nu är det i alla fall fint väder, så då blir det lättare att komma ut. 

Solljus gör mycket för själen!!

Men jag längtar även efter att komma hem. Jag och min sambo har inte haft så mycket tid för varandra och det är ovant. När vi kommer hem blire massa mys!

På tal om annat så får jag ont i bröstkorgen ibland. Vilket skrämmer mig fast jag vet att det är ofarligt. Idag fick min lillasyster också ont i bröstkorgen, vi hade ju degat vid datorn i flera timmar. Där fick jag ett litet bevis, att man får ont i bröstkorgen endast för att man har suttit krokigt med kroppen INTE för att man är dödssjuk och ska få en hjärtinfarkt.

Så ska försöka räta på mig mer framför datorn ;)

Nu säger jag godnatt så kanske vi hörs imorgon kväll när vi har kommit hem!

Detta är helt sjukt men sant. Jag har nästan inte haft någon ångest alls idag! Det är helt underbart!

Har haft en heldag med familjen som avslutades med min sambo och lillasyster framför en film och massa bus därtill. Riktigt trevligt!

Men jag är väldigt trött av mig, sover dåligt och har ett dåligt humör.

Försöker verkligen tänka på det, att inte vara så nedstämd, men humöret gör som det vill...

På tal om annat så har jag börjat fundera på hur jag kan förbättra bloggen. En sak som jag saknar är bilder. Det är mycket trevligare att läsa en blogg med bilder. Men det är svårt när man vill vara anonym. Jag funderar på om jag skulle göra illustrationer istället för riktiga bilder. Det kan ju också vara kul att titta på :) Sen får jag något att göra på fritiden när jag målar upp dom.. höhö.

Nu ska jag och min sambo bege oss mot sängen. Imorgon bli det en fullspäckad dag! Jag hoppas att jag är lite piggare då, blir trött på mig själv när jag är så nedstämd när jag borde vara pigg och glad.

Godnatt!

Nu när jag panikångest så är jag väldigt ofta, nedstämd, deprimerad och ibland sur och grinig. Jag blir ledsen över hur mitt liv ser ut, jag blir trött och då resulterar det i stora humörsvängningar och ett jävla grinigt humör ibland.

Idag var en dag då min sambo sa ifrån. Han öppnade mina ögon och visade mig hur han upplever det att leva med mig. Det var kanske ett ganska hårt sätt att visa mig på, men det kanske behövdes för att jag skulle fatta.

Min kusin förvarnade oss. Att det nog skulle bli tjafs och bråk. Att panikångesten förändrar en som person både i humör och attityd. Nu när jag har upplevt ett exempel på hur förhållandet kan ta skada av sjukdomen så ville jag skriva om det i bloggen. Jag var glad över att min kusin berättade för mig, om sina erfarenheter, därför tror jag att det kanske finns någon där ute som kan ta lärdom av mitt blogginlägg.

Jag tänkte beskriva händelsen först från mitt perspektiv, för att ni ska förstå hur trångsynt man blir av att må som jag gör. Sedan beskriver jag den i min pojkväns perspektiv, där man verkligen märker skillnaden på hur två personer kan tolka en situation på olika vis.

Min version:

Min sambo sa att han var hungrig och frågade mig om vi skulle stanna någonstans för att äta. 

- Är du hungrig? frågade min sambo

- Jag vet inte, svarade jag

- Men alltså, vill du äta någonstans?

- Men det är väl du som vill äta så då kan vi väl köpa något då.. 

- Om inte du vill äta så behöver vi inte, jag klarar mig.

- Tänker du bara äta om jag vill äta? Du kan väl äta utan att jag äter det spelar väl ingen roll? 

- Men jag frågade om du ville äta..

- Men gud va du tjatar, jag vet inte..

- Va du är konstig? Mår du dåligt? 

Jag blev irriterad när han frågade, eftersom jag inte vill prata om hur jag mår hela tiden. Jag vill inte må dåligt och om han frågar så måste vi prata om det och då blir det värsta stora grejen av det.

- Ja, det kändes konstigt i bröstet och nu mår jag dåligt!

- Men du behöver inte ta ut det över mig, vad har jag gjort för fel?

- Du har inte gjort någon fel jag mår bara dåligt!

Min sambo blev väldigt upphetsad, började gorma över att jag hade en dålig attityd, att han fick ta skiten för att jag mådde dåligt. Att han inte hade gjort något fel och att det alltid är honom jag är sur på bara för att jag mår dåligt.

Jag fattade ingenting. Varför tog han åt sig så himla mycket? 

Jag försökte förklara att jag bara inte visste om jag ville äta eller inte, vad är det för fel med det?

När jag inte fattade vad han menade så skrek han till slut. TA INTE UT DET PÅ MIG. BARA FÖR ATT DU ÄR SUR OCH GRINIG SÅ BEHÖVER DU INTE VARA DET PÅ MIG! JAG ORKAR INTE MED DET HÄR!

Jag blev rädd, rädd för att det var kört. Att han skulle göra slut. Jag började gråta och jag förstod ingenting. Varför blev han så arg? Jag svarade ju bara att jag inte visste vad jag ville äta?

Hans version:

- Är du hungrig? frågade min sambo

- Jag vet inte, svarade jag nedstämt

- Men alltså, vill du äta någonstans?

- Men det är väl du som vill äta så då kan vi väl köpa något då.. sa jag kaxigt.

- Om inte du vill äta så behöver vi inte, jag klarar mig.

- Tänker du bara äta om jag vill äta? Du kan väl äta utan att jag äter det spelar väl ingen roll? sa jag med en irriterad röst

- Men jag frågade om du ville äta..

- Men gud va du tjatar, jag vet inte..

- Va du är konstig? Mår du dåligt?

- Ja, det kändes konstigt i bröstet och nu mår jag dåligt! fräser jag till honom.

- Men du behöver inte ta ut det över mig, vad har jag gjort för fel?

- Du har inte gjort någon fel jag mår bara dåligt!

Vad min sambo än sa till mig så fräste jag tillbaka åt honom. Bara sådär. Helt utan anledning. Jag var instängd i min bubbla och såg inte, förstod inte hur jag betedde mig inför honom.

När han försökte förklara hur jag betedde mig så förstod jag ingenting. Till slut brast det..

Ser ni vilken skillnad det var? I min värld så svarade jag enkelt på några frågor medan i verkligheten så behandlade jag honom som skit, helt utan anledning. Nu efteråt när jag har funderat på allting så märkte jag någonting. 

Ibland stänger jag in mig i en bubbla. Jag börjar må dåligt över något och sedan försvinner världen. Jag behandlar min sambo som luft. Svarar inte på tilltal, min attityd är hemsk och detta ska han leva med varje dag! Jag själv märker inte av det alls. Jag är inne i mig själv, kan inte se hur han känner och om han blir sårad.

Detta är väldigt viktigt att förstå! Att man inte ska ta sitt förhållande för givet bara för att man mår dåligt. Jag öppnade mina ögon idag. Jag får inte ta ut mina aggressioner på min sambo när han inte har gjort något.

Om man är deprimerad, har panikångest eller något annat så är det väldigt viktigt att man PRATAR med den som man är tillsammans med. Man måste alltid förklara hur man mår och om man har problem. Annars kan den andre aldrig förstå och det kan lätt bli att någon blir sårad helt i onödan.

Jag ska försöka komma ihåg att förklara för min sambo i fortsättningen.

"Just nu mår jag dåligt, är lite ledsen, så att du vet det och inte tror att det är dig jag är ledsen på"

Då vet han att jag har en dåligt dag, att han inte ska ta åt sig av min taskiga attityd.

Jag har dels varit upptagen och dels inte haft någon blogglust. 

Tills nu.

Jag sa precis till min sambo:

- Hur ska jag kunna blogga när jag inte har någon ångest?

Sedan svarade jag på min egen fråga. Såklart ska jag blogga även när jag mår bra! Att skriva om sin ångest handlar ju inte bara om att skriva allt skit man upplever utan också skriva om sina goda stunder :)

Det är bara några få gånger jag har känt av min ångest på flera dygn. Det känns jättekonstigt. Som om jag är immun mot min ångest. Men ibland har jag känt av den, men den har försvunnit lika fort :)

Kanske beror på att jag är hemma hos familjen, har min sambo här och stressen har lagt sig. Stressen att inte räcka till, att alltid göra någon missnöjd.

Jag har druckit en öl, käkat godis och chips, druckit kaffe flera gånger om dagen. Utan att få ångest, utan att tro att jag ska dö. Det är helt otroligt!

Men jag är beredd på att ångesten kanske slår tillbaka när jag åker hem. Förhoppningsvis kommer jag kunna tackla det ganska bra. 

För varje dag som går så känner jag mig starkare och modigare. Min sambo har sett hela min utveckling och tycker att det är otroligt det jag har lyckats åstadkomma på en månad. 

-Jag har suttit vid datorn och läst på om panikångest så jag förstår vad det är.

-Jag har blivit medlem på forum där man kan snacka med andra som ha PÅ.

-Jag har startat en blogg som fått mig att må bättre och få kontakt med andra.

-Jag har lärt mig av mina misstag, utvecklats och försökt löst problemen.

-Jag har kontaktat en läkare trots att jag var jätterädd.

Eftersom min ångest är i ett väldigt tidigt stadium så tror jag att det är enklare att besegra den. Det är tur att jag har tagit tag i det så pass tidigt..