Hej bloggen, idag blev inte en så rolig dag. Jag har inte haft en riktig panikångest attack på länge. Trodde nästan att jag var helt botad ett tag, tänkte nästan skriva om det i bloggen att jag var så glad över alla framsteg.

Jag tar det från början.

Jag stod och diskade medan min sambo var ute. Plötsligt får jag ett obehag i kroppen. Blev rädd på nått vis. Började fundera på när min sambo skulle komma tillbaka och upptäcker att jag totalt har glömt bort vart det var han skulle och när han skulle komma hem. 

Jag kände hur jag mer och mer drabbades av panik. Tänk om det händer något medan han är borta?

På tv visades ett program om ambulanspersonal. De hämtade en man som hade fått en hjärtinfarkt. Rösterna från tvn, orden om smärta i bröstet, hjärtstillestånd, bara tio procent överlever, bilderna på mannen som låg livlös på golvet, personalen som ropade åt varandra att de skulle skynda med mannen in i ambulansen.

Jag drabbades av total panik. Sprang på toaletten fyra gånger inom några minuter. När jag satt där på toaletten så försökte jag andas lungt. Jag sa åt mig själv att det inte var något farligt, att det bara är att rida med vågen, att min sambo kommer hem snart.

Men att inte veta när min sambo skulle komma hem gjorde mig jätterädd. 

Plötsligt kommer jag på att det är slut på batteri i min telefon. Om det händer något så kan jag inte ens ringa 112 !!

Jag förbannade mig själv, hur dum jag var som glömt bort vart min sambo skulle, hur dum jag är som inte ens har batteri på mobilen när jag är ensam hemma!

Hela kroppen vibrerar av adrenalinet, hjärtat dunkar hårt och jag blir helt stirrig. 

Jag bestämmer mig för att skriva ett blogginlägg, att det ska lugna mig och att panikångesten kommer vara borta när jag har skrivit klart.

När jag sätter mig framför datorn så ändrar jag mig, jag måste ringa min sambo, han måste komma hem NU annars blir jag galen.

Jag tar upp mobilen, slår på den och väntar. Det känns som en evighet innan den är på, knapparna är sega och jag FÅR INTE FRAM DET JÄVLA NUMRET!

Sedan stängs mobilen av med brist på batteri. Jag skyndar mig upp och letar på sladden. Jag hyperventilerar och det känns som att jag ska DÖ om jag inte lyckas ringa min sambo NU. Mobilen är lika seg den här gången när jag försöker slå på den. Jag får inte fram numret.

Plötsligt pratar de om en kvinna på tv som drabbats av en panikångest attack. De berättar att hon kände att det strålade ut genom armarna, att hon har trott att hon fått en hjärtinfarkt. De lägger henne på båren och jag dras med i hennes skräck.

Läkaren berättar att panikångest inte är så roligt, att kroppen pumpar runt adrenalin och till slut, av paniken, kan tro att det är riktig smärta som den känner.

Jag börjar gråta. Jag står i ren panik och gråter, vill bara skrika på hjälp och tårarna sprutar.

Precis då kommer min sambo in genom dörren. Jag SPRINGER in i hans famn, gråter och skriker. De enda orden jag får fram är "jag har haft ångest".

Han håller om mig och jag blir till slut lugnare.

Jag berättar allt för honom.

Fy fan vilken jävla attack! Det fanns verkligen inget stopp. Det var så jävla läskigt! Det är som att åka bergodalbana, skrika att man vill kliva ur, men karusellen stannar aldrig.

Fy fan alltså...

Nu efteråt funderar jag över vad det var som gjorde att jag fick en attack och varför den inte gick att stanna. Jag vet helt ärligt talat inte :(

Man får bara panik, det blir värre och värre och värre. Det är som att någon styr min kropp och det känns så jävla läskigt! Man blir så chockad, tagen på sängen och kan inte kontrollera det.

Hon dukar upp frukosten på vardagsrumsbordet. Slår sig ner i soffan och slår på datorn. Plötsligt rusar hjärtat iväg. Hon lägger handen på hjärtat. Att känna de hårda slagen gör henne orolig och rädd. Vad är det som händer?

Bröstet spänner sig och hon får en klump i halsen. Hon är ensam hemma och tankarna flyger runt i huvudet.

”Om det händer något så kan ingen hjälpa mig”

Hon har ett friskt hjärta. Hon är blott tjugoett år. Men när paniken infinner sig så finns det inget stopp.

Hon lägger sig ner i soffan och fäster blicken i taket. Hjärtat dunkar snabbare och snabbare. Plötsligt bli hon kall i hela kroppen och det känns som att benen domnar bort. Hon blir riktigt rädd och tar tag i mobilen. Hon ringer sin sambo trots att han är på jobbet. Hon känner sig dum. Dum som ringer honom och stör. Men rädslan för att dö är så stor att hon börjar gråta i telefonen.

Efter några minuter lägger dom på. Tankarna flyger fortfarande omkring. Hon är ensam i ett hus, långt bort från alla andra.

”Kommer jag att dö nu?”

Hon fryser så att hon börjar skaka, fötterna och händerna är som is men också blöta av svett. Hon slår på en film på datorn och hoppas att det ska gå över. Efter ett tag märker hon att hon inte kan koncentrera sig. Blicken kan inte fokusera och det känns som att hon kommer bli galen. Hon vill bara skrika, skrika på hjälp, skrika ut sin smärta, skrika ut sin ångest tills hon blir helt tom.

Hon ställer sig i duschen, det varma vattnet lugnar henne för en stund. Men hon är fortfarande rädd. Känner sig hjälplös och svag.

”Kan man tänka på något som man är rädd för så mycket att det händer på riktigt?”

Hon vaknar på morgonen med värk i ryggen, sträcker sig efter mobilen för att se hur mycket klockan är. Klockan har hunnit bli över tolv på dagen och hon sätter sig upp i sängen. Hennes hår är rufsigt, hyn är blek och ögonen grusiga. Hon är noga med att sätta på sig tofflorna innan hon går ut från sovrummet. Men fötterna blir ändå kalla som is efter några minuter. Hon har sovit i nio timmar men det känns som tre. En kopp kaffe skulle göra gott men det drar hon sig för. Kaffe som hon en gång älskat och som hon druckit med omsorg. Kaffet får pulsen att öka, det har hon hört. Hon lägger en hand på sitt hjärta. Dunk, dunk, dunk, dunk. Hon vågar inte dricka kaffe längre. Rädslan för att hjärtat ska klappa för hårt, rädslan för att det ska göra ont, rädslan för att dö är för stor. Hon drar en suck och sätter på tevattnet.

När hon går in i vardagsrummet för att slå på datorn så ser hon sig själv i en spegel. Hon ser inte ut som hon brukade göra. Hon strålar inte längre, det är som om man skulle lagt ett matt filter över henne med en grå ton. Hennes smink och den dyra locktången ligger gömda i en väska. Hon går inte ut så ofta och med tiden så har sminket blivit oviktigt. Men hon saknar sitt gamla jag. Hon är blott tjugoett men känner sig sjuk och gammal.

Datorn är på, hon är inloggad och ögonen spänner mot skärmen. Rutinen är hårt rotad. Hon klickar fram fem hemsidor på bara några sekunder. Klickar, knappar på tangenterna, läser, klickar igen..

Fyra timmar senare har klockan hunnit bli fyra. Hon sitter fortfarande framför datorn med rufsigt hår och blek hy. Hon tittar ut genom fönstret på den vackra naturen. Att ta en promenad, eller åka in till stan och ta en fika. Kanske shoppa ett par nya skor... många tankar men inget blir gjort.

Ångesten kryper i kroppen. Hon försöker ignorera det och tar ett djupt andetag medan hon spänner ögonen på dataskärmen ännu mer. Hon funderar över hur livet var förr. Innan hon hade panikångest.

Hjärtat börjar klappa fortare. Hon lägger sin hand på hjärtat och tar ett djupt andetag. Hon lyckas återta kontrollen och panikattacken lägger sig. Om bara hennes sambo kunde komma hem snart...

Jag har inte haft någon lust till bloggandet på ett tag nu. Har inte lust med någonting egentligen.

Jag är så trött hela tiden, så nedstämd. 

Jag sover tills jag vaknar, alltså borde jag vara utsövd. Men ändå så är jag seg när jag ska upp. När jag har ätit frukost så är jag fortfarande trött.

Jag har några timmar på eftermiddagen då jag känner mig ganska pigg men sen går det neråt igen. Jag känner mig trött hela tiden! :(

Jag tänker på allt jag borde göra, jag tänker på hur mycket jag skulle hinna med under en dag om jag bara tog mig i kragen. Men ändå så sitter jag fast.

Jag tänker på städning. Jag ser mig omkring och det behövs dammas, tvätta, torka golvet, sortera mina kläder. Jag har inte ens plockat ur min väska som jag hade med mig ner till familjen än!

Dagarna bara släpar sig fram och inget blir gjort. Jag sitter och klankar ner mig själv, att jag är så himla lat, och sen sitter jag och mår dåligt.

VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT TA TAG I NÅGOT?

Jag är så trött, helt slut i kroppen. Jag spänner mig hela dagarna, funderar och oroar mig. Klart att kroppen inte orkar med mycket då..

Jag försöker äta bättre, vi äter regelbundet, försöker få i mig nå slags grönsaker och dricker juice om vi inte har frukt hemma. Men jag känner att det inte hjälper.

Jag vill gå upp på morgonen, klä på mig, ta en promenad, vara glad över solens strålar och torka golven medan jag trallar på en sång.

Men jag sitter bara här på arselet.. vissa dagar mår jag bra men oftast så är det bara tillfälligt.

Terapeuten har inte ringt mig än och jag börjar bli less på det här...

så går det när man ber om hjälp, man får bara vänta..

Vi åkte aldrig in till stan idag, när min sambo sa att vi skulle ställa in det så gjorde jag ett glädjeskutt.

Idag har jag verkligen hållt mig sysselsatt. Vi har städat på verandan, möblerat om i köket, sen har jag lagat mat och diskat. Tiden bara rinner iväg när jag håller mig sysselsatt, ingen ångest alls.

Men sen när jag sitter stilla så börjar jag fundera.

Jag är så jävla nedstämd hela tiden. Som att det inte finns någon mening med någonting, inget betyder något. Jag bara vandrar framåt, låter dagarna gå utan att jag vet varför jag ska fortsätta..

Det kanske låter väldigt sorgligt, men ibland är det precis så jag känner. Det värsta är att jag inte vet varför. Den här jävla panikångesten har verkligen tagit knäcken på mig. Man blir helt slut i kroppen och orkar inte vara glad.

Det har inte jobbat så mycket på sista tiden, men har verkligen längtat tills det ska komma mer jobb så man har något att göra. Nu när det har kommit mer jobb, när jag har jättemycket att göra så är all inspiration borta. Jag är helt orkeslös. Orkar ingenting. Kan jobba i tio minuter för att sedan bara sucka och inte orka mer.

Humöret går upp och ner som i en bergodalbana. Jag önskar att jag kunde stanna karusellen och kliva ur...

Ingen panikångest idag, men just nu har jag så jävla ont i bröstet.

När jag tar djupa andetag så tar det emot, det värker i bröstkorgen och ja, jag blir så jävla orolig!

Jag vet att det inte är något farligt i sig, men det är så jävla obehagligt!

Säkerligen beror det på att jag sitter som en banan när jag sitter vid datorn i flera timmar. Men jag funderar även på om det är röken från våran öppna spis?

och det.... skrämmer mig.

För om jag får i mig rök, och det gör ont i bröstet och detta regelbundet i flera veckor. Vad händer då? 

Sen sitter jag och överdriver, funderar, blir rädd och mår dåligt.

Suck...

Imorgon kommer det en stor utmaning. Jag ska åka med min sambo in till stan. Vanligtvis brukar jag stanna hemma. Men den här gången ska jag följa med. 

Jag har följt med och handlat och sådant. Men det är skillnad på stad och stad och imorn ska vi till DEN staden, där jag inte har varit så mycket och inte känner mig så bekväm. Vi får se hur det går. Kanske tar med mig min lilla örtmedecin med lugnande som jag kan ta i värsta fall.

Jag är lite förvirrad just nu. 

Har ångesten försvunnit?

Alltså, jag känner mig helt normal under dagarna. Ingen panik eller någonting. Ibland jag jag komma på mig själv med att fundera "för mycket" på OM jag skulle få en hjärtattack. Men mer än så är det inte.

Vi ska ta en sväng med bilen snart och........... jag är inte ett dugg nervös!

Det känns jättekonstigt.. som om allt bara har försvunnit.

Men jag känner mig fortfarande "deppig" eller vad man ska kalla det. Jag har väldigt lätt för att gräva ner mig och då är det svårt att bli glad igen.

En sak som är jävligt bra är att jag har fått tillbaka aptiten. Äter som en häst! haha.

Nu har det snart gått en månad sedan jag var in till läkaren och frågade om jag kunde få träffa en terapeut. Tänk att det ska ta sådan lång tid?!