Hon dukar upp frukosten på vardagsrumsbordet. Slår sig ner i soffan och slår på datorn. Plötsligt rusar hjärtat iväg. Hon lägger handen på hjärtat. Att känna de hårda slagen gör henne orolig och rädd. Vad är det som händer?

Bröstet spänner sig och hon får en klump i halsen. Hon är ensam hemma och tankarna flyger runt i huvudet.

”Om det händer något så kan ingen hjälpa mig”

Hon har ett friskt hjärta. Hon är blott tjugoett år. Men när paniken infinner sig så finns det inget stopp.

Hon lägger sig ner i soffan och fäster blicken i taket. Hjärtat dunkar snabbare och snabbare. Plötsligt bli hon kall i hela kroppen och det känns som att benen domnar bort. Hon blir riktigt rädd och tar tag i mobilen. Hon ringer sin sambo trots att han är på jobbet. Hon känner sig dum. Dum som ringer honom och stör. Men rädslan för att dö är så stor att hon börjar gråta i telefonen.

Efter några minuter lägger dom på. Tankarna flyger fortfarande omkring. Hon är ensam i ett hus, långt bort från alla andra.

”Kommer jag att dö nu?”

Hon fryser så att hon börjar skaka, fötterna och händerna är som is men också blöta av svett. Hon slår på en film på datorn och hoppas att det ska gå över. Efter ett tag märker hon att hon inte kan koncentrera sig. Blicken kan inte fokusera och det känns som att hon kommer bli galen. Hon vill bara skrika, skrika på hjälp, skrika ut sin smärta, skrika ut sin ångest tills hon blir helt tom.

Hon ställer sig i duschen, det varma vattnet lugnar henne för en stund. Men hon är fortfarande rädd. Känner sig hjälplös och svag.

”Kan man tänka på något som man är rädd för så mycket att det händer på riktigt?”

Hon vaknar på morgonen med värk i ryggen, sträcker sig efter mobilen för att se hur mycket klockan är. Klockan har hunnit bli över tolv på dagen och hon sätter sig upp i sängen. Hennes hår är rufsigt, hyn är blek och ögonen grusiga. Hon är noga med att sätta på sig tofflorna innan hon går ut från sovrummet. Men fötterna blir ändå kalla som is efter några minuter. Hon har sovit i nio timmar men det känns som tre. En kopp kaffe skulle göra gott men det drar hon sig för. Kaffe som hon en gång älskat och som hon druckit med omsorg. Kaffet får pulsen att öka, det har hon hört. Hon lägger en hand på sitt hjärta. Dunk, dunk, dunk, dunk. Hon vågar inte dricka kaffe längre. Rädslan för att hjärtat ska klappa för hårt, rädslan för att det ska göra ont, rädslan för att dö är för stor. Hon drar en suck och sätter på tevattnet.

När hon går in i vardagsrummet för att slå på datorn så ser hon sig själv i en spegel. Hon ser inte ut som hon brukade göra. Hon strålar inte längre, det är som om man skulle lagt ett matt filter över henne med en grå ton. Hennes smink och den dyra locktången ligger gömda i en väska. Hon går inte ut så ofta och med tiden så har sminket blivit oviktigt. Men hon saknar sitt gamla jag. Hon är blott tjugoett men känner sig sjuk och gammal.

Datorn är på, hon är inloggad och ögonen spänner mot skärmen. Rutinen är hårt rotad. Hon klickar fram fem hemsidor på bara några sekunder. Klickar, knappar på tangenterna, läser, klickar igen..

Fyra timmar senare har klockan hunnit bli fyra. Hon sitter fortfarande framför datorn med rufsigt hår och blek hy. Hon tittar ut genom fönstret på den vackra naturen. Att ta en promenad, eller åka in till stan och ta en fika. Kanske shoppa ett par nya skor... många tankar men inget blir gjort.

Ångesten kryper i kroppen. Hon försöker ignorera det och tar ett djupt andetag medan hon spänner ögonen på dataskärmen ännu mer. Hon funderar över hur livet var förr. Innan hon hade panikångest.

Hjärtat börjar klappa fortare. Hon lägger sin hand på hjärtat och tar ett djupt andetag. Hon lyckas återta kontrollen och panikattacken lägger sig. Om bara hennes sambo kunde komma hem snart...