Sitter och lyssnar på vågor som slår mot en strand. Är ensam hemma igen och fick en snabb attack igen.

Det liksom klickade till vid hjärtat, jag vet inte vad som hände, men rädd blev jag!

Loggade in på skype för att prata med en nära vän men hon var inte online.

Då visste jag inte vad jag skulle göra så jag slängde på mig hörlurarna och hoppas att ljudet av vågorna dränker ångesten ;)

Det känns helt sjukt det här. Att sitta hela dagarna och må dåligt, bli rädd och ja, bli galen. Utan att veta varför, utan att veta hur man gör så att det försvinner.

För två månader sedan så hade jag ingen ångest, jag hade ett normalt liv!

Var fan kom det här ifrån? Varför händer det mig?

En sjukdom man inte kan rå för, en sjukdom som man inte kan kontrollera och en sjukdom som kan drabba vem som helst. Vilket otur man ska ha då....

Hoppas den där terapeuten hör av sig SNART

Så, ni försvann attacken! Fan va jag älskar den här bloggen! Så fort jag börjar skriva ett inlägg så tar jag bort fokuset från attacken. Sen till slut, utan att jag har märkt det så har den försvunnit!

Jag som funderade på om jag skulle börja lära mig sticka eller virka eller något för att få bort tankarna. Men en blogg dög ju bra :)

Jag och min sambo satt i soffan och såg på film. Jag började fundera över vilka framsteg jag har gjort. Att jag inte längre får panik när jag får mina attacker utan bara mår dåligt en stund.

Helt plötsligt känner jag att en attack är på väg. Det känns konstigt i hela kroppen, som om något är fel fast man vet inte vad. Jag vet att om jag tappar kontrollen så kommer jag att bli rädd, uppstressad och ledsen i flera timmar framåt.

Men då tog jag ett djupt andetag, när jag andades ut så slappnade jag av i hela kroppen. Jag accepterade attacken istället för att spjärna emot, jag tänkte för mig själv att jag "skulle flyta med vågen". Efter några sekunder så var attacken borta!

HAHA! Den försvann! Världens jävla framsteg! 

Med lite träning lyckas man kanske kontrollera det här?

Jaha, nu dunkade det på här.

Jag tog en snus och sen dunkade hjärtat på. En dov smärta, svårt att förklara.

Jag tog fort ut snusen. Satte mig ner och kände efter, hög puls...

Drygt, drygt, drygt, drygt, drygt.. så jävla drygt!

Men på en gång så satte jag mig vid bloggen, fast besluten att det kommer gå över när jag har skrivit klart.

Men det är så jävla läskigt! 

Okej, att sitta och TRO att man ska få ont i hjärtat, men att verkligen få ont vid hjärtat.. ja, det är en annan sak.

Jag har hört talas om fantomen känslor eller vad det heter. Att man inbillar sig så mycket att det känns som att det är verklighet. Det måste väl vara så.

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Jag är ung, frisk och det är inget fel på mig eller mitt hjärta

Nu börjar jag frysa igen, jämt jämt jämt ska jag frysa. Jag orkar inte duscha varenda dag. Suck...

Ett fotbad kanske? Får nog bli så.. eller om jag orkar vill säga.

Jag funderar fortfarande på de där nya tabletterna. Om jag ska ta en.

Jag stressade ju upp mig sist för att jag inbillade mig att jag skulle få ont i bröstet, men jag fick ju aldrig ont i bröstet.. såå.... jag kanske kan testa en till?

Ååååh hatar tabletter! De ska ju bara hjälpa mig, men jag får för mig att de kommer göra illa mig på något sätt. Gaaaah!

Jag önskar att jag hade pratat mer med doktorn om det, vad det var för något, ställt alla mina frågor, fått klart för mig att det inte är något farligt. Men jag sa ingenting, jag köpte tabletter som jag inte visste så mycket om och nu är jag rädd för dom... blöööö...

Nu gör det inte ont i bröstet längre, men jag är rädd, uppstressad och fryser och skakar.

Jävla skit liv alltså, jag intalar mig att det kommer försvinna när vitsipporna står i backen och solen värmer, att livet kommer bli underbart när sommaren kommer och att ångesten kommer att töa bort med snön...

Idag har det varit en ganska lugn dag, jag har duschat, fönat håret, sminkat mig och vi har tagit en tur med bilen. Man känner sig som en ny människa.

I bilen fick jag ett "stick" i hjärtat, blev orolig och kunde inte sluta tänka på det. Dum som jag är så börjar fantisera om att jag ska få en hjärtattack. Men då tog jag två Neurol (örtmedecin som ska vara lugnande) jag vet inte om de fungerar men ja, det kändes bättre i alla fall.

Nu ska jag och min sambo jobba lite vid varsin dator. Vi har ett nytt projekt på gång och det är väldigt spännande. Man mår alltid bättre när man får något att fokusera på.

Imorse fick jag en bukett med rosor och choklad av min sambo! Vi har nu varit tillsammans i fyra månader så det blev fyra rosor :) Han är helt underbar!

Försök att ha en trevlig dag nu! Det ska jag!

Snart orkar jag inte klaga längre, men det går ju aldrig över.

ÅNGESTEN ÄR FAN ALDRIG BORTA!

Dagen började med spänningar i bröstet, det höll i sig hela dagen. Alltså det gjorde ont i bröstkorgen och jag, som vanligt, sitter och oroar mig och blir rädd.

Just nu "knäpper det" i armar och ben, det sticks och känns konstigt. Hela mina dagar går ut på att känna efter hur det känns i kroppen.

Oftast försöker jag tänka på något annat, men när jag inte kan tänka på något annat så börjar jag fantisera om vad som skulle kunna hända. Jag ser framför mig hur jag faller ihop på golvet, skriker på hjälp, känner smärta i hela kroppen. Att min sambo ringer till ambulansen som inte kan komma fram förens om 20 minuter..

När jag har kommit så långt i tankarna så har jag hunnit skrämt upp mig själv.

Min sambo frågade om jag ville ha en lättöl till maten. Jag svarade skämtsamt att han fick ta hand om mig sen om jag skulle få hjärtklappning hehe..

Efter maten när jag hade stressat upp mig så frågade min sambo om jag skulle ta en tablett. Jag svarade att jag ju hade druckit alkohol. Min sambo skrattade åt att jag var rädd över att jag hade druckit en lättöl.

- Men jag är sjuk i huvudet just nu och överdriver allting.. 

- Nej, Maud Olofsson är sjuk i huvudet, inte du, svarade han och log.

xD

Nu har jag ont i bröstet igen. Hatar det. Jag kan verkligen inte tänka på något annat då. Jag blir nedstämd och ledsen.

Det gör ont över hela bröstkorgen när jag andas inåt, antagligen sitter jag och spänner mig för mycket.

Funderar fortfarande om jag ska ta en tablett, men vet inte.

Suck...

En glad nyhet är att jag i alla fall kan snusa normalt nu utan att bli vettskrämd. Det är skönt :)

Jag är fortfarande lite skakig över det som hände igår.

Stegvis har jag nu fått ont i bröstet, det gör ont i halsen för varje andetag jag tar.

Jag tittar på pillerburken på bordet, funderar på om jag ska ta en tablett eller inte. Jag vill helst inte, men det skulle vara så skönt att få vara lugn för en stund, att trycket på bröstet skulle försvinna, blunda och bara slappna av.

Jag ska nog ta på mig lite kläder nu för att sedan gå en promenad med min sambo. Han har försökt få ut mig på promenader i flera veckor nu. Han går ut och går varje dag medan jag stannar inne. 

Jag har hört att man mår bättre av promenader, lika bra att testa kanske?

Det blir lite svårt att tänka på annat nu, men tanke på vad jag skrev om i förra inlägget. Men jag känner att jag bara måste skriva lite just nu för att lugna ner mig. Är helt uppe i varv och arg, ledsen, trött och pigg på samma gång.

Men men.. 

Läkartid var det ju idag..

Innan jag skulle dit så var jag sjuuuuuukt nervös. För bara någon månad sen så var jag livrädd för att besöka ett sjukhus. Men nu hade jag mått så pass dåligt att jag var beredd att göra allt för att bota den där jävla ångesten.

Min sambo försökte muntra upp mig genom att muta mig med att vi skulle köpa oss en varsin go, kletig subway macka efteråt och kolla på film.

När jag kom till vårdcentralen som jag aldrig har besökt förut så fick vi betala för att sedan sätta oss att vänta. Jag satt och pillrade med kvittot nervöst. Min sambo tog min ena hand och sa att det nog skulle gå bra.

Min sambo fick följa med in till läkaren också. Det kändes bäst så. Så fort vi hade kommit in i rummet så kändes det lugnare. Jag var ivrig över att få veta så mycket som möjligt och få höra lite fakta från en expert.

Vi pratade lite om vad jag hade för problem. Det var svårt att få fram allt, så min sambo la till lite då och då när han märkte att det var något jag hade glömt.

Till slut sa läkaren att jag skulle få en tid hos en terapeut (googlade stavningen hehe) 

Jag frågade hur lång tid det skulle ta, men det visste han inte. Jag suckade och blev besviken. Min sambo var snäll och frågade åt mig om vi kunde få några tabletter att köpa med hem för att använda vid behov. Läkaren skrev ut något lugnande och sen tackade vi och gick.

Så fort jag kom utanför dörrarna så uttryckte jag min besvikelse för min sambo. Jag hade väntat mig guld och gröna skogar. En läkare som vet vad han pratar om, som kommer säga de rätta sakerna och hjälpa mig på direkten. Men det enda han sa var saker som jag redan visste om, sen vare tack och adjö och nu ska jag bara sitta och vänta....

När vi kom hem så glufsade vi i oss våra mackor och kollade på naturfilm. Jag funderade och funderade. Till slut bestämde jag mig för att prova en tablett, bara för att se hur de fungerade.

Jag hatar egentligen tabletter, är rädd för dom OCKSÅ.. suck

Jag läste beskrivningen först. Där står det att man kan men väldigt sällan få rubbad hjärtrytm eller något och massa andra saker med hjärtat. Då var det kört.

Jag som är livrädd för de där med hjärtat. Jag tog en tablett och snabbt insåg jag att fan, jag kan inte slappna av! Jag började oroa mig för att just jag skulle få ont i bröstet av tabletterna. Min sambo försökte övertala mig att tabletterna ska hjälpa mig, men det hjälptes inte.

Jag stressade upp mig själv, började frysa som en idiot och till slut brast det. Jag grät och grät och grät. Jag kommer ihåg att jag sa:

"Det är bara skit allting, jag kan inte ta tabletter för att jag är rädd för dom, jag vill ta tabletter för att få bort ångesten på nå jävla sätt. De där jävla påståendena om att man ska ta fotbad och dricka te det skiter jag i. Inte fan kan en jävla tekopp ta bort det här?! Och sen ska man vakna imorgon och allt börjar om på nytt....."

Allt kändes så hopplöst. Samtidigt låg jag och skakade i soffan för att jag frös så mycket. Till slut tog jag mig i kragen och traskade in till duschen, en lång HET dusch. Intalade mig själv att slappna av och att det skulle bli bättre så fort jag slutade frysa. Jag la mig i sängen, varm och skön, skulle skriva i bloggen och kolla på big brother. Kände mig väldigt lugn och var tacksam för de..

Men då ringer telefonen och det som beskrivs nedan händer...........

En skit dag helt enkelt.