Dagen har varit väldigt bra, jag har mått jävligt bra idag! :)

Tills pappa ringde..

Han började snacka om en tjej som plötsligt fått epilepsi, att sjukdomen gallkramp finns i vår släkt och att den är ärftlig (den gör så att man får skitont i bröstet)

Sen sa han även att han trodde att det var snuset som gjorde att jag fick ont i bröstet!

Jahapp, så nu mår jag dåligt igen... funderar på epilepsi, tänk om jag skulle få det?`Funderar på gallkramp och funderar även på mitt älskade snus..

Jag kan inte sluta snusa! Inte just nu i alla fall. Jag vet att pappa bara försöker utnyttja situationen för att få mig att sluta snusa. Inte schysst må jag säga!!

Just nu törs jag inte ta en snus, är rädd att det ska göra ont i bröstet då :(

Aja, vi ska ta en vända med bilen nu, min sambo och jag, vi drar nog genom drive in på donken. Då kanske jag kommer på andra tankar.

Vi hörs nog senare! 

PS! Fan va jag börjar tycka om den här bloggen. Det är så himla skönt att skriva av sig, det känns som att man pratar med en vän som alltid lyssnar :)

Jag såg en bild av ångesten i mitt huvud igår. En fantasi bild av hur ångesten skulle se ut om den hade ett utseende.

Det var ett monster, som bestod av svart geggamojja. Han hade hemska ögon och det växte fram armar runt honom.

Han kunde klegga ut sig över mitt bröst så att jag inte fick någon luft. Banka mig i huvudet tills jag blev tokig och hånskratta tills jag började gråta.

Han är som ett virus som sitter fast i min kropp. När jag försöker komma loss så håller han fast sig i mig med alla sina armar. Klänger sig fast runt mitt huvud så att jag inte får någon luft.

När jag inte kämpar emot så är han lugn, men han väser i mitt öra och om jag gör för hastiga rörelser så är jag rädd att han ska börja klättra kring min kropp i en rasande fart tills jag blir helt hysterisk.

Det är som att gå på äggskal. Väck inte ångestmonstret, tänk på annat, håll dig sysselsatt.

En ganska konstig beskrivning men det är så det känns. Det är därför jag är rädd hela tiden. För jag vet att ångesten finns där, hela tiden. Den sitter på min axel och skrämmer livet ur mig. När paniken kommer så är det svårt att stanna upp.

När jag "glömmer bort" ångesten för en stund så är den inte sen med att påminna mig om att den finns där.

Det kan vara en dunkande känsla i ena armen

fötterna blir iskalla 

ett tryck över bröstet

eller en konstig känsla vid hjärtat

då blir jag direkt nedstämd, helt fokuserad på känslan, man blir i försvarställning och spänd i hela kroppen. 

Det är så synd, att man måste pausa livet hela tiden. Stanna upp i det man gör.. för att man blir rädd.

Oftast när ångesten väl har påmint sig så sitter det i i flera timmar. 

En hel dag blir förstörd..

Om man tar en skala 1-10 på ångest, så kan man säga att de gångerna som jag upplevde mina värsta ångestattacker var mellan 7-10 på den skalan.

Just nu sitter jag och har en 3:a eller något. Alltså det sitter och pyser, vill inte försvinna, men jag är inte särskilt rädd, det är bara jävligt frustrerande! Men det känns inte som att det kommer bli värre, om jag inte tillåter det.

Nu ska jag försöka hålla mig sysselsatt medan min sambo är ute på en promenad. Ska kanske diska lite, locka håret och annat skit bara för att.

Uppdaterar mer senare!

Om DU också lider av ångest så får du gärna kommentera. Skulle vara skönt att veta att man inte är ensam! :)

Såg att jag hade fått lite nya läsare, det var ju trevligt :)

Jag sitter här, mår illa och tycker synd om mig själv.
Ångesten gör att jag överdriver och förstorar allt jag känner.
Om jag inte äter frukost direkt på morgonen så mår jag jätteilla, blir jättetrött och får för mig att jag kan svimma eller få hjärtklappning.

Men när jag tänker efter så dör man ju inte av att skippa frukosten, man har ju vart med om värre. Som när man gick i skolan och skippade frukosten, då överlevde man ju förmiddagen trots att man satt vid skolbänken i flera timmar!

Men nu får jag för mig att jag är döende (skratt!) varje gång jag gör något snedsteg i vardagen.

Hujedamej, hur ska detta gå?
Man känner sig så liten och hjälplös..