Ingen panikångest alls idag, hittills   

Min sambo har kommit hem och vi ska nog bara vara hemma idag.

Fan, det känns riktigt jävla nice nu! 

TjohoOOO!!

Det blev brådskande och min karl fick lov att åka iväg på ett ärende.

Så nu sitter jag här ensam hemma. Nästan det läskigaste som finns är att vara ensam.

Jag har i alla fall gjort framsteg. Jag tror inte längre att jag kommer att dö, svimma eller känna en stor smärta någonstans i kroppen.

Men det är fortfarande inte kul att få ångestattackerna. Det är fortfarande läskigt när det händer saker i kroppen som man inte kan styra över. 

Man blir väl rädd för rädslan..

Jag hittade en bra sida igår som jag lärde mig mycket av! http://www.panik.n.nu/

Jag hittade den här texten där, den hjälpte mig mycket:

"...alla reaktioner som sker i kroppen under en panikångestattack – kamp/flykt-beteende inträffar för att kroppen ska vara så alert som möjligt om man möts av en livshotande fara. Man blir inte galen av panikångestattacker, man dör inte av dem, och det är så gott som omöjligt att svimma – allt kroppen vill är ju att förbereda sig för en kamp eller en flykt. Kroppen skulle ju knappast ha någon nytta av att bli galen eller svimma, om man är hotad till livet.

Panikångestattacker är alltså viktiga för människans överlevnad, men varför drabbas vi av det idag? Och varför drabbas vi ibland i helt ofarliga situationer, när vi till exempel sitter hemma och ser på film? Den första attacken är som sagt en stressreaktion, och om man drabbats av en panikångestattack kommer man ihåg hur rädd man blev under attacken. Man fruktar att få en ny attack och bli lika rädd igen. Man brukar säga att man blir rädd för rädslan, det vill säga att man får förväntansångest. Orostankarna bli som en trigger för hjärnan (”en fara hotar! Bäst att sätta på kroppens försvarsmekanismer!”). Hjärnan får då för sig att en fara hotar och sätter igång kamp/flykt-beteendet. Det blir helt enkelt ett falskt alarm. Hjärnan gör helt enkelt sina misstag, ibland."

Nu ska jag försöka hålla mig lite sysselsatt, spela glad musik och ja, hoppas på att eftermiddagen kommer att gå bra trots att jag är ensam. Om det kommer en attack så tänker jag försöka följa dessa steg:

Möt – fly inte
Acceptera – spjärna inte emot
Flyt med – spänn dig inte
Låt tiden gå – var inte otålig