Jag hade en period då jag inte kunde somna på natten. Jag låg med datorn i sängen och kollade på varenda youtube klipp och annat skit bara för att hålla tankarna i styr. Jag var vaken tills ögonen inte kunde hållas öppna och somnade till slut vid fyra på morgonen, sov bort hela dagen såklart.. Var trött, sur och tvär hela dagen, deprimerad..

Jag var helt hysteriskt livrädd

En kväll så kunde jag inte sluta tänka på att jag snart skulle få en hjärtattack. Att jag skulle känna en stor smärta vid hjärtat, att jag skulle dö och ambulansen aldrig skulle hinna fram (börjar andas fortare bara genom att skriva ner händelsen)

I alla fall, jag låg brevid min sambo i sängen, försökte djupandas, lugna ner mig, intala mig att ALLT ÄR BRA, ALLT ÄR OKEJ, JAG ÄR INTE SJUK. Men ångesten blev starkare och starkare. Jag fylldes med en stark och stor känsla av RÄDSLA. Jag var så jävla rädd, livrädd. Rädslan ville inte försvinna och jag trodde att jag skulle bli galen. Min sambo höll om mig och jag började gråta. Jag grät och grät och grät.

"Vad är det som händer?! Jag kan inte kontrollera det! Jag är så jävla rädd! Jag kan inte leva såhär, jag vill bara att det ska försvinna!"

Det var som om någon styrde mina känslor och jag kunde inte få bort känslan av att jag var helt hysteriskt livrädd. Trots att jag bara låg där i sängen brevid min sambo och skulle sova.

Det var då min sambo bestämde sig för att vi måste göra något åt saken. Nästa dag köpte han tabletter mot lindrig oro och tillfälliga sömnsvårigheter, receptfritt. Inte några starka tabletter alltså men något som kanske skulle lugna ner mig lite i alla fall.

Inte ens mammas trygga famn kunde få bort min ångest

Jag funderade ofta om det var min hemlängtan som fick mig att må dåligt. En gång skulle jag spendera några dagar hemma hos mamma. Jag hade verkligen längtat. Hemma hos mamma hade jag alltid känt mig trygg och jag trodde aldrig att jag skulle få ångest där.

Två dagar gick bra, jag var i ett ångestfritt paradis! Jag sov, åt och var glad!

Men tredje natten så var jag uppe, satt med datorn i sängen, kedjesnusade i flera timmar. Plötsligt känner jag ett stick i hjärtat och får en kall rysning genom kroppen. Jag blev livrädd som vanligt, trodde att nu är det kört, nu kommer jag få en hjärtattack! 

Klockan var fyra på morgonen, jag gick in till mamma, väckte henne och berättade hur orolig jag var. Jag var verkligen skiträdd eftersom jag nu inte hade inbillat mig ett stick utan verkligen känt ett stick i hjärtat! Mamma berättade att det är normalt och kan hända ibland. Hon följde med mig in till rummet igen och pratade med mig en stund. Jag kunde verkligen inte slappna av, pulsen var hög och jag skulle inte våga somna på länge. Mamma gav mig en inderal, en betablockerare som håller pulsen låg och stabil. Jag vet att det var fel av henne att ge mig en tablett men jag kunde verkligen inte lugna ner mig..

Men jag hatar tabletter, jag tycker att det är skitläskigt! När jag har en ångestattack så försöker jag hela tiden hitta anledningar och bevis för att jag verkligen är sjuk. Men hittar oftast inga vettiga. Men när jag tar en tablett så kan jag alltid skylla på tabletten. Då kan jag få panik och vilja spy upp tabletten, tror att den kommer ta kol på mig annars.

Men inderalen lugnade ner mig, jag kände att pulsen blev lägre, jag var fortfarande rädd men i alla fall säker på att nu kommer jag inte få en hjärtattack. Jag frågade om jag fick sova inne hos mamma. Sedan låg jag där inne, vaken, till sex på morgonen. Jag vågade, kunde inte somna. Nu fick jag för mig att pulsen var för låg istället. Att jag skulle glömma bort att andas. Jag låg alltså i två timmar och räknade varje andetag och var helt totalt livrädd!

Jag följde med mamma till hennes jobb, vågade absolut inte vara ensam hemma. Inderalen gjorde så att jag kände ett tryck över bröstet. Trycket höll i sig hela dagen. 

Jag mådde skit, verkligen. Hade inte sovit något, kände ett tryck över bröstet och var livrädd för att jag var dödssjuk och ville bara att allt skulle gå över.

108 slag i minuten

Nästa dag skulle jag hem till en släkting. Jag var väldigt nedstämd, trött och helt utmattad. Väl där så ökade min puls utan anledning, jag satt på en stol och kunde inte lugna ner mig. La huvudet mellan knäna och ville bara försvinna. Jag kollade pulsen och hade tydligen 108 slag i minuten. Pappa började bli orolig och sa att vi nog skulle åka till vårdcentralen för att kolla i alla fall. 

Där tog dom blodprov och gjorde EKG. Allt var fullt normalt. Läkaren sa åt mig att det finns hjälp att få mot panikångest och log mot mig. Han verkade förstå min situation och det kändes skönt.

Dagarna efter detta så blev jag lugnare, jag visste nu att jag var FRISK. Men hjärtat rusade iväg lite då och då. Jag blev rädd men bestämde mig för att ignorera det.

Jag var ensam hemma

Jag var ensam hemma. Min sambo var ute på jobb. Jag kommer inte ihåg hur det började men jag inbillade mig att jag höll på att dö. En hjärtattack var nära och jag var helt ensam i ett hus. Mamma bodde långt borta och min sambo skulle aldrig hinna hem om det hände något. Jag låg i soffan med fötterna högt, andades och försökte lugna ner mig. Trots att jag var livrädd för att dö så ville jag bara dö. Känslan av att jag var i livsfara ville inte försvinna. 

Jag pratade med mamma i telefon. Jag var iskall i kroppen, kallsvettades, yrsel och panik känslor. Jag hällde upp ett fotbad och en kopp te. Satte mig med big brother på datorn och försökte tänka på annat. Men jag var livrädd hela tiden, grät och till och med bad min sambo att komma hem trots att jag visste att jag inte skulle dö och att han var väldigt upptagen.

Ångesten höll i sig från elva tiden till sent på eftermiddagen. Det var det hemskaste jag någonsin har varit med om! 

Ibland när jag får ångest så brukar jag tänka tillbaka. Om jag överlevde dessa gånger så kommer jag överleva den här gången också. Men när man är mitt i ångesten så kan man inte tänka klart, man sitter fast, i flera timmar. Man är livrädd utan att veta varför och allt sunt förnuft bara försvinner.

Jag beundrar de människor som har besegrat sin ångest! Jag hoppas jag kommer att göra det så snabbt som möjligt, men vad jag vet så måste man ge det tid.

En glad liten slutkläm på detta kan vara att jag just nu mår mycket bättre. Att skriva av sig är ett hett tips till er som lider av ångest   

Hela dagen har varit underbar, jag och min sambo har skrattat, dansat i vardagsrummet, myst och gosat, solen har värmt min kind när vi åkte mot affärn för att handla. Allt var toppen tills vi satt i bilen på väg hem.

Jag tyckte att jag kände "något" vid hjärtat. Snabbt som attan så börjar jag analysera och fundera. Va var de där för något? Tänk så kommer det tillbaka men att det gör ONT SOM FAN nästa gång? Är det något fel på mitt hjärta i alla fall?

Jag försökte tänka på annat men blev snabbt nedstämd. En rosa solnedgång syntes ovanför grantopparna, det var vackert.. min sambo tog min hand men jag kunde inte bli gladare för det   

När vi kom hem skulle vi sätta igång med maten. Jag fick massa energi och stekte köttfärs som en idiot. Packade in den köpta maten i skåpen i superfart! 

Jag hann till och med städa toaletten med de nya rengöringsgrejerna som vi hade köpt.

Sedan satte vi oss för att äta. Tacos, så himla gott, men det är svårt att äta när man är stressad och trött samtidigt. Men jag fick i mig det, det är jag glad för.

Jag tog en snus efter maten och kände ett tryck över bröstet. I vanliga fall så har jag slängt ut snusen direkt, livrädd för att snusen ska orsaka smärta i bröstet eller något annat hemskt. Men den här gången fick den sitta kvar, trots att jag blev rädd som fan. Så jävla drygt att man inte kan snusa normalt! Om jag skiter i snuset så får jag ju abstinens och mår piss istället!

Just nu känns det som att jag måste komma ihåg att andas, att jag annars skulle glömma bort det. Varje andetag känns djupa och ansträngande, som om det inte finns något syre i luften. Jag blir som paralyserad i kroppen. Hela kroppen är stel förutom fingrarna som tappar på tangentbordet. 

Så jävla drygt detta är! Att man inte kan njuta av stunden, att man kan bli nedstämd helt plötsligt utan anledning!!

Jag funderar på läsken jag drack, att den fick mitt hjärta att slå snabbare och att jag inte vågar dricka läsk mer   

Men det är som en kär vän sa till mig: Det är bara att härda ut, att just nu känns det olidligt men det kommer gå över.

Men så jävla drygt när det nästan alltid håller i sig i flera timmar. Det går upp och ner i vågor, när det väl har börjat så vet jag att det kommer att ligga i 6 timmar framåt.

Min sambo pratade med vårdcentralen. Men sedan fick jag lov att prata i alla fall i och med att de behövde olika uppgifter.

Hon jag pratade med lät väldigt snäll och avslappnad. Hon frågade lite om hur jag kände mig, om jag kunde sova på nätterna och så vidare.

Jag fick svara på lite frågor och vips så hade jag en tid med en läkare nästa tisdag.

Det känns så himla skönt att få hjälp. Nu kan det bara bli bättre känns det som!

Jag har verkligen gjort stora framsteg. Tidigare så har jag varit livrädd för att gå till en läkare, lite social fobi liknande känslor.. 

Men nu är jag fast besluten att det kommer att bli bra   

Nu ska vi åka och handla, solen skiner!

Vi hörs!

Det blir tydligen en glad början på den här bloggen   

Ingen ångest alls hittills. Tjoho!

Jag gick upp och tog en dusch. Sedan blev det frukost, soppa och en macka med ost på. Tog en kopp kaffe också! Det känns nice, jag har haft problem med ätandet tidigare. Har inte vågat dricka kaffe eftersom jag har inbillat mig att jag får hjärtklappning   Jag har även varit besatt av att äta nyttigt, eftersom jag har inbillat mig att jag är sjuk eller kommer att bli sjuk på något sätt, att jag är nära att dö till och med. Så för att få bort ångesten så har jag försökt ätit nyttigt, har inte vågat dricka alkohol, kaffe eller att snusa.

Men hur gick det då? Jag fick abstinens istället och mådde skit.

Men nu känns allt ganska stabilt.

Min sambo har ringt vårdcentralen åt mig idag, jag är en feg liten skit..

Men vi får se om jag får träffa en läkare eller en psykolog så tar vi det därifrån.

Vi hörs!