En nära släkting ringde och var ledsen (vill inte gå in på detaljer) Det tog 2 timmar innan problemet var löst.

Efteråt så kändes det som jag hade vaknat från min madröm. Jag insåg att det finns viktigare saker här i livet än att fundera på om hjärtrytmen är okej eller inte. 

Jag kände mig normal för en stund och ångesten var som bortblåst.

Jag kunde till och med njuta av en lättöl. Vilket jag inte har kunnat gjort på jag vet inte hur länge. Jag har inbillat mig att jag får hjärtklappning av alkohol och har inte vågat dricka någon, eller i alla fall inte en hel öl.

Men ikväll har jag druckit en öl. Den var god och jag slappnade av.

Vi slog på en naturfilm, min sambo och jag. Myspys! Jag hade inte någon ångest alls under hela filmen. Stooor skillnad mot igår då jag knappt kunde fokusera på vad filmen handlade om..

Så kan det gå, när verkligheten knackar på dörren, då glömmer man bort ångesten och kan känna sig normal för en stund.

Nu ska vi lägga oss och sova. Förut kunde jag inte somna alls på kvällarna, jag var livrädd för kvällarna. Massa funderingar, ensam, medan min sambo somnade på två sekunder. Men de senaste dagarna har jag somnat som en stock.

Vi får hoppas att det går lika bra ikväll!

Godnatt, så hörs vi imorgon!

Nu mår jag relativt bra. Så jag tog till vara på tiden och startade en blogg. När jag mår som sämst så kan jag inte läsa om panikångest eller prata om panikångest för att jag då får panikångest   

Men just nu är det ganska okej!

Igår hade jag en dålig dag. Hela dagen gick åt att fundera. Andas jag normalt? Slår hjärtat? Oj, nu andas jag liiiiiite fortare.. 

Jag blev helt utmattad till kvällen. 

Jag och min sambo satte på en film på kvällningen men jag kunde inte njuta av filmen. Jag satt och funderade, var riktigt jävla rädd emellanåt. Men såklart, jag dog inte! Trots att jag är helt övertygad om det ibland.

Mitt i filmen så blev det värre. Jag fick lust att skrika rakt ut, springa runt huset, göra NÅGONTING som skulle få mig att släppa på trycket. Men jag kunde inte komma på vad. Jag ville gråta men det gick inte. Jag bara hetsade upp mig själv, började andas häftigare, la min panna mot min sambos axel och försökte slappna av.

Till slut låg vi sked och han kliade mig på ryggen, sedan försvann ångesten sakta men säkert. Jag somnade som en stock senare när vi skulle sova!

Idag har det varit bättre dock. Hade små infall tidigare bara. Min sambo läste om panikångest på några forum. Jag lyssnade och försökte hålla mig lugn. Det var skönt att höra att man inte är ensam. Att det finns fler som tror att de ska dö, som inte kan sova på kvällarna och som ständigt varje dag lever i ett helvete.

Då behöver jag inte tro att jag är mentalt sjuk.

Jag är frisk trots att jag känner mig galen.